Relativt lättlästa böcker som på ett eller annat sätt berör språkriktighetsfrågor finns det flera av på svenska. Ulf Telemans böcker om det svenska standardspråkets historia, Ära, rikedom och reda (2002) och Tradis och funkis (2003), nämndes redan i kapitel två. Av samme författare finns också en något äldre men ändå högst relevant bok från 1979 med titeln Språkrätt.
Standardspråket (och lite annat smått och gott) behandlas också i Olle Josephsons Ju. Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige (2004).
En bra översikt över svenskans historia under de senaste 700 åren får man i Gertrud Petterssons Svenska språket under sjuhundra år. En historia om svenskan och dess utforskande (1996).
Vill man ha en allmän översikt över språk och språkvetenskap kan man med fördel läsa Östen Dahls Språkets enhet och mångfald (2000) och Per Linells Människans språk (1978; andra upplagan, 1982).
Någon bra introduktion till historisk språkvetenskap finns dessvärre inte på svenska. Tore Janson har i boken Språken och historien (1997) en hel del intressant att säga, men någon systematiskt upplagd lärobok är det inte. I gengäld finns det en hel uppsjö engelska böcker som heter Historical Linguistics eller liknande. Tre läsvärda nybörjarböcker är R.L. Trask, Historical Linguistics (1996), Hans Henrich Hock och Brian D. Joseph, Language History, Language Change, and Language Relationship (1996) och Lyle Campbell, Historical Linguistics. An Introduction (1998). Principiellt viktiga är också April M.S. McMahon, Understanding Language Change (1994) och Jean Aitchison, Language Change: Progress or Decay? (tredje upplagan, 2001).
Kontakt mellan olika språk kan få intressanta konsekvenser. En inte dagsfärsk men bra introduktion till den typen av problematik är Sarah Grey Thomason och Terrence Kaufman, Language Contact, Creolization, and Genetic Linguistics (1988). (Grundläggande kunskaper inom både allmän och historisk språkvetenskap är en fördel när man läser den.)
Den gren av språkvetenskapen som sysslar mest med språklig variation är sociolingvistiken/språksociologin. På svenska kan man förslagsvis läsa Jan Einarssons Språksociologi (2004) och Lars-Gunnar Anderssons Fult språk. Svordomar, dialekter och annat ont (1985). Och vill man komplettera dem kan man vända sig till engelskan, där det ständigt kommer ut nya böcker som heter saker i stil med Sociolinguistics, Sociolinguistic Theory, Language in Society o.s.v. Läser man några sådana får man ganska snart en rätt god överblick över vad det handlar om.
Skulle man vilja tränga in i språkförändringens mekanismer och relationen mellan variation och förändring lite mer i detalj, kan man ge sig på William Labovs Principles of Linguistic Change. Hittills har det kommit två delar: Internal Factors (1994) och Social Factors (2001); en tredje del är planerad. De är dock ganska tekniska, så man bör först försäkra sig om att man tagit till sig grunderna inom allmän språkvetenskap och sociolingvistik innan man ger sig i kast med dem.
Den som är specifikt intresserad av jämförande indoeuropeisk språkvetenskap bör i första hand ta sig an Michael Meier-Brügger, Indogermanische Sprachwissenschaft (2000), vilket är den bästa moderna introduktionen till ämnet. Det finns också en engelsk översättning med titeln Indo-European Linguistics, men jag har själv inte läst den och vill inte rekommendera den osedd, men det bör inte vara några större fel på den. Boken behandlar i första hand fonologi och morfologi (ljud- och formlära), eftersom det är de delarna av språket som är minst svåra att rekonstruera, men även lite annat diskuteras.
Är man också intresserad av de yttre omständigheterna kring de äldre indoeuropeiska språken och de människor som talade dem, kan man få en bra översikt över de vanligaste teorierna i J.P. Mallory, In Search of the Indo-Europeans. Language, Archaeology and Myth (1989). En mer översiktlig framställning, som också tar hänsyn till nyare rön, finns i J.P. Mallory och D.Q. Adams, The Oxford Introduction to Proto-Indo-European and the Proto-Indo-European World (2006), där även en hel del rent språkligt, framför allt ordförrådet, behandlas.