Ett utmärkande drag hos alla levande, naturliga språk är att de ständigt förändras. Så har det alltid varit och ingenting talar för att det kommer att vara annorlunda i framtiden. I ett större perspektiv framstår därför språkpoliser lätt som ganska löjliga när de upprör sig över de förändringar som inträffar under just deras livstid. Ja, inte bara under deras livstid utan också i deras lilla hörn av världen, för i det större perspektivet ingår både tid och rum. Det här kapitlet är ett försök att erbjuda lite perspektiv.
Många känner till att svenskan är släkt med andra språk – med norska, danska, engelska, tyska, franska, ryska, grekiska, sanskrit, tokhariska, hieroglyfluviska o.s.v. – men vad innebär det egentligen att språk är besläktade med varandra? Strängt taget betyder det att de i någon mening har varit ett och samma språk en gång i tiden.
För att illustrera det förhållandet kan vi plocka fram vårt mikroskop och zooma in på ett par enstaka ord. Om vi börjar i närmiljön kan vi först notera att det svenska ordet kirurgisk ganska nyligen fått en ny betydelse. Det kan användas helt utan kopplingar till kirurgi för att uttrycka att något sker med stor precision, t.ex. ett kirurgiskt bombanfall. Vad som hänt är alltså att vissa språkbrukare börjat använda ordet i en ny betydelse, samtidigt som den gamla lever kvar. Den sortens variation kännetecknar så gott som alla typer av språkförändring (till undantagen hör i första hand simultanavrättning av samtliga språkbrukare). Formen på ordet kirurgisk har däremot inte förändrats: oavsett i vilken betydelse man använder det uttalar och stavar man det på samma sätt.
Med tiden kan dock mycket hända, både med ett ords betydelse och med dess form. Om vi i stället jämför svenskans rolig och danskans rolig möter vi en något större skillnad mellan orden. Men historiskt sett är de ändå samma ord precis som kirurgisk med de olika betydelserna i svenskan är det. På danska betyder rolig ’lugn’, vilket är den äldre betydelsen (ro-lik). I svenskan skymtar den ännu fram i substantivet ro (som i lugn och ro) och i adjektivet orolig, vilket ju inte är en motsats till rolig. Via betydelser som ’angenäm’, ’trevlig’ har sedan dagens betydelse utvecklats, och en motsvarande utveckling finns också hos verbet roa, där fokus förskjutits från att ’bereda ro’ till att ’bereda nöje’. Som utgångspunkt för betydelseförskjutningen kan man tänka sig situationer där någon exempelvis läser eller sjunger för någon annan för att denne ska komma till ro.
Nästa steg blir att ta klivet utanför de nordiska språken och jämföra svenskan med något mindre närbesläktat än danskan. Vi kan ta engelskans ord time och svenskans timme. De är också samma ord från början, men i dag har de olika betydelser i de två språken. Skillnaden i formen (uttalet) är också större mellan time och timme än mellan danskans rolig och svenskans rolig. Men de är ändå tillräckligt lika för att man ska kunna se att det är samma ord; engelskans stavning återspeglar ju också ett äldre uttal som mer liknar det i dagens svenska. Även betydelserna är tillräckligt lika för att man ska kunna se att orden är besläktade: i ena fallet handlar det om tid generellt (time), i andra fallet om en avgränsad tidrymd (timme). Det ord som i svenskan blivit tid återfinns för övrigt också i engelskan i form av tide, vilket betyder ’tidvatten’. Men på samma sätt som en äldre betydelse av rolig skymtar fram i orolig finns också tide med en allmännare tidsbetydelse bevarad i en del engelska ord, t.ex. yuletide ’juletid’.
Vandrar vi vidare kanske vi hamnar i ryskan, där vi stöter på ordet zub som betyder ’tand’. Tittar vi oss omkring lite mer kanske vi också får syn på forngrekiskans gomphos. Det betyder visserligen inte ’tand’ utan ’tapp, plugg’, men det är tillräckligt nära för att man ska kunna ana sambandet. Och är man bekant med de två språkens ljudhistoria ser man också lätt att zub och gomphos historiskt sett är samma ord. På det utdöda språket tokhariska A (östtokhariska) kallade man en tand för kam, och även det är samma ord från början. Ordet finns också i svenskan, där det precis som i östtokhariska heter kam, men det betyder som bekant inte ’tand’. Fast en kam kan ju å andra sidan betraktas som en tandrad, så kanske har ordet också kunnat betyda ’tandrad’? Ja, bekräftelse får vi från fornindiskan. Där hette det här ordet jambhaḥ i singularis (ental), och för att beteckna någons tänder kunde man använda formen jambhau. Det anmärkningsvärda med det är att jambhau inte är en pluralisform (flertal) utan en dualisform (tvåtal). Det syftar med andra ord på de två tandraderna i över- respektive underkäken.
Alla de här språken är alltså besläktade med varandra, och de tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen. Annorlunda uttryckt har de, som nämnts ovan, i någon mening en gång varit ett och samma språk. Vi kan tänka oss följande utveckling. För ett antal tusen år sedan talades ett språk som kallas protoindoeuropeiska eller urindoeuropeiska. I det språket, eller åtminstone vissa varieteter av det, fanns ett ord som man brukar rekonstruera som *ĝombhos (tecknet * anger att ordet inte finns belagt i någon text utan att det är rekonstruerat med hjälp av jämförelser mellan de olika språken). Så småningom kom det ordet att förändras i olika delar av språkområdet. Hela tiden handlade det om små förändringar, men vartefter tiden gick och olika grupper av språkbrukare flyttade sig till olika platser i världen, kom också skillnaderna mellan de olika språkbrukarnas språk att bli allt större. Inom en av de indoeuropeiskspråkiga grupperna utvecklades det här ordet till *kambaz. De talade något vi i dag kallar germanska. Med tiden kom i sin tur en del av germanskan att särskilja sig från övriga germanska varieteter genom de specifika språkdrag som utmärker de nordiska språken. Och på det nordiska språkområdet skedde sedan ett antal förändringar som gjorde att det uppstod två huvuddialekter, en öst- och en västnordisk. Och av östnordiska blev det så småningom danska och svenska, medan västnordiskan mynnade ut i norska, isländska och färöiska. Och det gamla ordet *kambaz förändrades under tiden vidare till kambr och slutligen till kam.
Det här skulle alltså innebära att danska är det språk som svenskan är närmast släkt med. Just det: danska, som är så obegripligt. Hur är det möjligt?
Här behöver vi dels komma ihåg vad ett dialektkontinuum är (se kapitel tre), dels förstå att språkliga förändringar i normalfallet börjar på ett ställe och sedan sprider sig därifrån så långt som det finns människor som tar till sig de språkliga nyheterna. Ibland stannar de inom en mycket snäv krets, ibland kan de spridas ganska långt. Ett exempel på det förstnämnda är när två personer som brukar spela Skip-Bo med varandra kallar en slänghög de förlorat kontrollen över för lepra. Ett exempel på det sistnämnda är det bakre (skorrande) r-ljudet som spridits från Frankrike, över Tyskland och Danmark och vidare in i de sydligare delarna av Sverige och Norge.
Vi utgår från ett gemensamt nordiskt urspråk som talades fr.o.m. ett par hundra år e.Kr. och ytterligare några hundra år framåt i nuvarande Danmark, Sverige och Norge (Island och Färöarna koloniserades senare från Norge). Inom denna språkgemenskap inträffade en del förändringar som spreds över den östra delen av språkområdet. Bland annat kom ljudet ei att övergå till ett långt ē (strecket anger att det är långt), och det är därför det heter ben och sten på svenska och danska men bein och stein/steinn på norska och isländska. Det är på grundval av några olika ljudförändringar av det här slaget som danskan och svenskan förs samman till en östnordisk gren. Men som det antyddes i kapitel tre är det förstås inte så enkelt som att alla förändringar hade exakt samma utbredningsområde. I vissa fall skar gränserna genom Sverige, i andra fall genom Norge (alltså det som i dag är Sverige och Norge).
Sedan kunde det också hända att vissa andra förändringar bara spreds över norsk- och svenskspråkiga områden. T.ex. var det i fornnordiskan möjligt att ha en kort vokal följd av en kort konsonant. Under medeltiden förändrades det i norska och svenska (men inte i danska) på så sätt att antingen vokalen eller konsonanten förlängdes, och det skedde på olika sätt i olika områden. De fornsvenska orden vika och tvika med både kort i och kort k utvecklades med andra ord åt två olika håll i olika dialektområden. Och i dagens standardspråk har vi fått in ett ord av vardera sorten: vecka med kort vokal och lång konsonant och tveka med lång vokal och kort konsonant.
På danskt område har det i gengäld skett en rad andra förändringar som inte norskan och svenskan deltagit i och som kraftigt bidragit till att öka avståndet mellan danskan och de övriga nordiska språken.
Som en del läsare kanske noterat är den här bilden inte helt oproblematisk. Om alla språk ständigt förändras och om förändringarna börjar på olika ställen och sprider sig över olika stora delar av språkgemenskapen, hur kan det då ha funnits en gemensam nordisk utgångspunkt? Borde inte den också ha varit uppsplittrad på en massa dialekter med diffusa gränser redan från början?
Det finns flera möjligheter. Det är varken omöjligt eller nödvändigt att urnordiskan var ett relativt enhetligt språk. Det första man bör komma ihåg är att det finns mycket lite textmaterial bevarat från urnordisk tid, bara ett par hundra runinskrifter, av vilka många dessutom är ganska korta och svårtolkade. Det är inte mycket att bygga en språkbeskrivning på. Och även om inskrifterna ger ett ganska enhetligt intryck kan det ha funnits skillnader som inte kom till uttryck i skrift.
Ett av de drag som utmärker de nordiska språken är att de förlorat ett w-ljud före u och o i början av ord. Det är därför orden ulv och orm heter som de gör på svenska, medan samma ord på engelska, tyska och gotiska heter – eller i gotiskans fall hette – wolf/worm, Wolf/Wurm och wulfs/waurms. Att den förändringen är specifikt nordisk innebär dock inte att den måste ha skett på skandinavisk mark, utan den kan mycket väl ha ägt rum inom ramen för ett allmängermanskt dialektkontinuum innan indoeuropeisktalande människor befolkade delar av Norden. Och oavsett hur det var med det bör man också fråga sig hur den indoeuropeiska koloniseringen av Norden såg ut. Ett scenario som sannolikt skulle ha resulterat i ett ganska enhetligt nordiskt urspråk är om det var en rätt liten grupp människor från ett relativt begränsat område som slog sig ner i Norden och sedan förhållandevis snabbt spred ut sig, ungefär som om 500 Norrköpingsbor skulle ge sig av i samlad trupp och kolonisera månen.
Alternativt kan de första germansktalande nordborna ha varit folk som talade olika germanska dialekter. I så fall förväntar man sig att det skulle ha uppstått en germansk koiné, en blanddialekt där många av de avvikande dragen och oregelbundenheterna i de olika dialekterna försvunnit. Resultatet skulle med andra ord också i det fallet ha kunnat bli ett relativt enhetligt språk.
Men det finns ännu fler faktorer att ta hänsyn till. Alla indoeuropeisktalande nordbor behöver naturligtvis inte ha kommit till Skandinavien vid ett och samma tillfälle. Dessutom kan det ha funnits människor som talade indoeuropeiska språk i Skandinavien innan ens de germanska särdragen hade utvecklats. Och deras kontakter med talare av andra språk, både indoeuropeiska och icke-indoeuropeiska, kan också ha påverkat de (blivande) nordiska varieteterna på olika sätt och i olika hög grad beroende på relationerna mellan de inblandade grupperna av människor.
Kort sagt finns det alldeles för många parametrar att laborera med för att man säkert ska kunna säga något om hur enhetlig urnordiskan egentligen var.
Samma sak gäller urgermanskan, som man endast kan få kunskap om genom rekonstruktion. Det finns ett antal språkdrag som särskiljer de germanska språken från de övriga indoeuropeiska, men i vilken utsträckning det har funnits en någorlunda enhetlig urgermanska kan man bara spekulera om.
Och går man ännu längre tillbaka i tiden, till urindoeuropeiskan, gäller något liknande även för den. Har det någon gång funnits ett indoeuropeiskt urspråk som talats av en tillräckligt liten grupp människor inom ett tillräckligt litet område för att man ska kunna tala om ett någorlunda enhetligt språk? Eller har det bara funnits ett indoeuropeiskt dialektkontinuum, där vissa germanska, keltiska, grekiska, indoiranska etc. drag har kunnat utvecklas i nära kontakt med andra varieteter, innan olika grupper av indoeuropeisktalande på ett eller annat sätt spred ut sig över större områden och i olika hög grad släppte kontakten med den ursprungliga språkgemenskapen? Hur uppstod i så fall detta dialektkontinuum?
De nordiska språken kan vi särskilja som en viss grupp inom de germanska, och de germanska som en särskild grupp inom de indoeuropeiska. Men hur gör vi med de urindoeuropeiska varieteterna? Var de en särskild grupp inom – vad då? Det har gjorts en del försök att koppla ihop indoeuropeiskan med andra språkfamiljer. Det mest framgångsrika (eller minst misslyckade) är den indo-uraliska hypotesen, enligt vilken de indoeuropeiska språken skulle vara släkt med de uraliska (dit bland annat finska hör). Men ju längre tillbaka i tiden man går, desto svårare blir det. Man kan aldrig rekonstruera några hela språk, och om man dessutom ska rekonstruera flera nivåer av förstadier till rekonstruerade språk har man till slut ett ganska begränsat och osäkert material att arbeta med. De som försöker härleda samtliga jordens språk till ett enda urspråk har med andra ord aldrig särskilt mycket på fötterna.
Kontakt mellan olika språk kan dessutom leda till att ganska stora mängder språkligt material förs över från ett språk till ett annat, vilket också innebär att det inte alltid är så lätt att definiera släktskapsförhållanden som det kanske kan verka.
Men även om man till slut kommer till en punkt då det blir svårt att följa språken bakåt i historien, kan man i alla fall konstatera att det språk vi i dag kallar svenska inte uppstod när dagens lektister gick i skolan. Inte heller har det varit något monument som stått orörligt i några tusen år för att plötsligt börja vittra sönder så fort dagens lektister blev språkmedvetna. Nej, de förändringar som vi ser i dag är ingenting annat än den del av det svenska språkets historia som pågår just nu. Under de tusentals år som det förts vidare från generation till generation har det hunnit förändras åtskilligt, och det kommer det också att fortsätta göra så länge det finns människor som använder det.