Att det är just standardspråket skolan ska lära ut är ganska självklart, för sitt modersmål kan ju eleven i regel redan innan den börjar skolan. Men i skolan lär man sig inte bara standardspråket utan också en rad föreställningar om det (med god hjälp av föräldrar och andra).
Skriver man Vart bor du? i skolan så rättar självklart läraren det, för det är fel. Problemet är nu bara att lärarna glömmer förklara att det är standardspråket man lär sig i skolan och att det endast är inom ramen för det som andra varieteter är fel. Eller noga uttryckt handlar det nog sällan om glömska, för många lärare är lika mycket språkpoliser som andra (om inte mer). Men nu är det ju inte bara Vart bor du? som är fel i sammanhanget, utan Where do you live? och Wo wohnst du?/Wo wohnen Sie? är precis lika fel inom ramen för det svenska standardspråket, men inte går väl folk omkring och tror att standardengelska och standardtyska är fel?
Eller vi kan ta skolundervisningen i idrott som exempel. Ska man spela innebandy är det förstås fel att använda reglerna för basket, men innebär det att basketreglerna alltid är fel, oberoende av sammanhang?
Eller hemkunskap: Om någon på en lektion ska laga till en Janssons frestelse men råkar åstadkomma en potatisgratäng i stället, då kan man kanske säga att potatisgratängen är fel i sammanhanget. Men inte kommer väl den eleven att gå omkring hela livet och tro att potatisgratäng i sig är fel?
Men just språket behandlas annorlunda, och föreställningen att alla andra varieteter än standardspråket har vissa inbyggda negativa egenskaper är så djupt rotad hos språkpoliserna att den kan liknas vid ett bootsektorvirus på en dator. Säger man att Vart bor du? inte är fel tycker de att man är ”språkliberal” och accepterar fel alldeles för lätt. Möjligheten att det kanske inte är fel föresvävar dem inte ens.
En sorts motvikt till de inbyggda negativa egenskaperna är när en varietet kopplas samman med en upplevd positiv egenskap hos dem som brukar den. Om man t.ex. är av uppfattningen att göteborgare generellt är ganska trevliga, är det också vanligt att man tycker göteborgska låter trevligt. Man kan visserligen fortfarande tycka att göteborgska är fel, men det är i så fall ett ovanligt trevligt fel.
Den negativa versionen är t.ex. om man anser att alla stockholmare är stöddiga och därför också tycker att stockholmska låter stöddigt. Man för så att säga över uppfattningen om människorna på språket.
Det är i och för sig inte så märkligt, eftersom det finns en naturlig koppling mellan att vara stockholmare och att tala stockholmska.
När man däremot tycker att personer som använder vissa icke-standardspråkliga former är lata, ointelligenta eller slarviga finns inte samma naturliga koppling. En slutledning av typen ”X talar inte standardspråk → alltså är X dum och lat” påminner tvärtom en hel del om typen ”X har mörk hy och krulligt svart hår → alltså är X dum och lat”.
Att klämma in ett mellanled som säger att icke-standardspråket är fel hjälper inte särskilt långt så länge man inte talar om på vilket sätt det är fel. När det gäller en potentiell fördom hamnar bevisbördan lätt hos dem som hyser den. För det kan ofta vara svårt att bevisa att något är en fördom; man kan bara hänvisa till att man inte känner till några fakta som stöder uppfattningen i fråga. Däremot kan man bevisa att en föreställning inte är en fördom genom att redogöra för de sakliga grunder som den bygger på. Men ännu har jag inte stött på någon språkpolis eller annan som kunnat påvisa att de negativa egenskaper man tillskriver vissa varieteter och deras brukare faktiskt existerar utanför språkpolisernas hjärnor.
Återigen kan det vara lämpligt att påminna om att det handlar om föreställningen om fel som en absolut, inneboende egenskap, helt oberoende av sammanhang. Många språkpoliser säger t.ex. att de inte bryr sig om hur folk pratar hemma så länge de använder ett riktigt språk i mer offentliga sammanhang. Icke desto mindre tycker de att Vart ligger den? o.s.v. är fel; det är ju det som är anledningen till att de vill slippa höra sådant språk. Och trots att jag frågat många har aldrig lyckats få en vettig förklaring till varför det skulle vara fel att använda ett vardagligt språk till vardags – och varför det inte är lika fel att använda vardaglig klädsel till vardags.
Slang verkar vara något språkpoliser förhåller sig lite olika till, men vi kan ändå använda ett par slangord som exempel, oavsett var på felskalan olika människor vill placera dem.
Självklart kan man säga att ordet tjacka är fel i följande sammanhang: ”Vid det laget var det enligt butiksbiträdet ställt bortom allt rimligt tvivel att den oklanderligt klädde ynglingen inte befann sig i butiken i syfte att tjacka något.” Det kallas stilbrott (eller normkonflikt, om man så vill). Men ordet tjacka i sig är det knappast något fel på.
Och på samma sätt som tjacka är fel i ovanstående sammanhang kan det sägas vara fel om 1:e konsertmästaren i en stor symfoniorkester uppträder i jeans och T-shirt på en konsert.
Men man kan också vända på det: ”Jag kirrade lite stålar och sen så drog jag in till stan och tjackade ett par fina promenadskor.” Det är inget större fel på orden fina promenadskor i sig, men i sammanhanget hade schysta pjuck varit betydligt mer rätt.
Och konsertmästarens klädsel? Ja, man är kanske inte nödvändigtvis lat, slarvig eller ointelligent bara därför att man inte bär frack till vardags, eller är man det?
Nu kan man möjligen tycka att jag säger emot mig själv. Å ena sidan menar jag att man ska acceptera det etablerade språkbruket (eftersom det inte finns något bra skäl att inte göra det), å andra sidan tycks jag vända mig emot språkpolisernas språkbruk, som ju även det är i högsta grad etablerat. Om någon säger ”vart uttrycker inte befintlighet”, ”ordet våran finns inte” och ”det heter inte jag sov över hos han” så kan man tänka sig att det är helt regelmässiga, alternativa sätt att säga ”vart uttrycker inte befintlighet i standardspråket”, ”ordet våran finns inte i standardspråket” och ”det heter inte jag sov över hos han i standardspråket”.
Men det är inte riktigt det språkliga uttrycket det i första hand handlar om utan de bakomliggande attityderna. Det är lite samma sak som med judesvin och bögjävel: man förstår utmärkt vad som menas och ordbildningen följer helt normala språkliga regler. Men det finns en bakomliggande attityd. Och det råder ingen som helst tvekan om att det finns en negativ attityd mot icke-standardspråk bakom språkpolisiära uttalanden. Det är uppenbart att man ser ner på dem som använder ett icke-standardspråk och gör den typen av godtyckliga kopplingar som utmärker fördomar.
I första kapitlet avstod jag från att förse ljud- och bokstavskombinationen styllvading med ett innehåll. För att kompensera det bjuder jag i stället på ett par nya ord här.
Slår man upp rasism i Nationalencyklopedins ordbok kan man läsa följande definition: ”åskådning som är baserad på föreställningar om att vissa raser är överlägsna andra, särsk. om hävdande av den vita rasens […] överlägsenhet”
Vill man sammanfatta kärnan i den flora av besläktade uppfattningar som språkpoliserna ger uttryck för, kan man göra det så här: ”åskådning som är baserad på föreställningar om att vissa lekter är överlägsna andra, särsk. om hävdande av standardspråkets överlägsenhet”
Driver man analogin längre för att också hitta en benämning på en sådan åskådning kan resultatet knappast bli annat än lektism.
Därmed slipper man också använda ordet språkpolis i den vida bemärkelse jag hittills använt det, både om dem som aktivt klankar ner på andras språkbruk och om dem som visserligen har samma grundinställning men en diskretare framtoning. För nu finns ju språkpolis med i SAOL, där det definieras som ”‹nedsättande› språklig besserwisser”. Och jag vill självklart inte använda ordet fel, så därför kanske det är bättre att använda lektist som övergripande term för både språkpoliser och andra som har lika svårt att acceptera språklig mångfald och ett lika starkt behov av att ordna all variation hierarkiskt, såväl besser- som schlechterwissrar.