Om man ska klaga på folks språkbruk är det naturligtvis en fördel om man gör det av rätt anledning och inte försöker gömma en rent känslomässig reaktion bakom skenbara förnuftsargument. Tycker man illa om ett språkdrag enbart därför att det framkallar rysningar hos en bör man säga det och ingenting annat (eller ingenting över huvud taget).
Vi har tidigare noterat att en del lustigkurrar till språkpoliser kan svara Dit på en fråga som Vart ligger den? Nu är dock inte alla lika humoristiska utan säger kanske i stället något i stil med: ”Det heter Var ligger den? Kan du inte svenska?” Men vem är det egentligen som kan svenska – den som använder sitt svenska modersmål helt enligt dess regler eller den som inte ens har förstått att vart för länge sedan fått en ny betydelse?
Fast någon egentlig brist på förståelse handlar det naturligtvis inte om; även gemene språkpolis förstår i regel vad Vart ligger den? betyder. Däremot är det många som gärna hävdar att det skulle vara svårt att förstå, eftersom det kan bli tvetydigt om vart kan betyda både ’på vilken plats’ och ’till vilken plats’.
Ja, det finns situationer där vart skulle kunna vara tvetydigt, situationer där skillnaden mellan var och vart innebär en nyansskillnad. I Språkriktighetsboken (utarbetad av Svenska språknämnden, 2005) ges ett exempel där en person ställer en fråga till sin motionerande sambo efter att han kommit hem från en löptur: Var sprang du? eller Vart sprang du? Svaret på den första frågan skulle då kunna vara I Slottsskogen och på den andra Till Järntorget och tillbaka. Med frågan kan man på det här sättet markera om man är intresserad av att få veta ’på vilken plats’ eller ’till vilken plats’ han sprang.
I en sådan situation skulle alltså en nyans kunna gå förlorad om man genomgående använde vart. Men i de allra flesta situationer finns inte den här möjligheten, så nyansförlusten skulle på det hela taget vara ganska liten. Och engelskan har klarat sig bra med bara ett ord för både riktning och befintlighet i drygt tusen år (where ’var; vart’, there ’där; dit’ och here ’här; hit’), så det skulle nog svenskan också göra om det behövdes. Det finns alltid möjlighet att ytterligare precisera sin fråga om det är någon särskild aspekt man vill lyfta fram.
Fast visst kan man ändå tycka att det är synd om en nyans går förlorad, det gör jag också. Men är det verkligen tvetydighet och förlust av nyanser det handlar om?
Möjligheten att uttrycka olika nyanser med var och vart finns bara vid rörelseverb såsom springa, åka, gå och kasta. Vid befintlighetsverb som bo och ligga kan vart aldrig vara tvetydigt, för i de fallen är befintlighetstolkningen garanterad av verbet. Ändå är det bara när vart används i den här typen av garanterat entydiga formuleringar med befintlighetsverb som språkpoliserna reagerar. Vore det tvetydigheten man vände sig emot borde man väl i första hand reagera på vart + rörelseverb och bli irriterad på att man inte vet vilken tolkning som är den rätta?
Och om så många nyanser som möjligt och så få tvetydigheter som möjligt vore det primära finns det ju mycket annat språkpoliserna skulle kunna invända emot – t.ex. ordet vart. För även om vi bortser från befintlighet återstår ändå två möjligheter, riktning/håll och mål.
Termen riktning används ibland om båda, men det handlar likväl om två olika saker: rörelse i en viss riktning utan angiven slutpunkt respektive rörelse ända fram till något. Om t.ex. en tjuv har stulit något och sedan sprungit iväg från platsen kan någon som anlänt strax efteråt mycket väl fråga Vart sprang han? Frågan gäller då inte i första hand ’till vilken plats’ han sprang utan ’åt vilket håll’. Eftersom det nu är så tvetydigt kanske man bara borde använda ordet vart för att efterfråga mål och reservera varthän eller vartåt för de fall då man är intresserad av riktning? Det skulle ju också passa bra in i det symmetriska system som redan finns: där – ditåt – dit; inne – inåt – in; framme – framåt – fram; var – varthän/vartåt – vart o.s.v.
Till det kan vi också lägga alla andra tvetydigheter som språket vimlar av, t.ex. ordet ny: ”Min gamla bil gick sönder så jag blev tvungen att köpa en ny.” Har jag köpt en nytillverkad, obegagnad bil eller bara en som är ny för mig men kanske begagnad?
Vissa människor har också sagt att språket förlorar en nyans och blir tvetydigt om man inte skiljer mellan före och innan på det sätt som många tycker att man ska göra. Jag har dock inte hört eller själv kunnat komma på något exempel som klart illustrerar den här eventuella nyansförlusten eller tvetydigheten. Svenskan blev i alla händelser inte mindre nyansrik av att Henning Mankell valde att kalla sin roman Innan frosten i stället för Före frosten.
I en hiss i en av Uppsala universitets byggnader sitter en skylt där det står vilka åtgärder man ska vidta ”om hissen stannar innan våningsplanet”. Någon har strukit över innan och i stället skrivit dit före med tuschpenna. Varför det? Var texten tvetydig? Ja, teoretiskt fanns det två tolkningsmöjligheter: 1) hissen stannar innan den når våningsplanet; 2) hissen stannar innan våningsplanet stannar. Nu är visserligen inte människor nödvändigtvis särskilt intelligenta bara därför att de vistas på ett universitet, men jag tror ändå att de som åker med hissen klarar av att utesluta alternativ nummer två. Dubbeltydigheten är med andra ord enbart teoretisk. Och ska man ta hänsyn till sådant borde man även korrigera våningsplanet, vilket ju faktiskt skulle kunna syfta på ett flera våningar högt flygplan.
Och hur är det nu med nyansförlusten? Om man gör en strikt åtskillnad mellan före och innan och använder dem i var sin funktion kan man uttrycka två olika saker med två olika ord. Om man gör en mindre strikt åtskillnad kan man fortfarande uttrycka samma två saker med samma två ord. Det enda som skiljer är hur funktionerna är fördelade på de två orden. Och om det ena ordet försvann fullständigt ur språket skulle man fortfarande kunna uttrycka samma saker som tidigare. Nyansen försvinner först då det blir så dubbeltydigt att det inte går att avgöra vilken av de möjliga tolkningarna som är den rätta. Vi såg ovan att Vart sprang du? är ett exempel på det. Men när det gäller före och innan är tvetydighet uteslutet eftersom skillnaden mellan dem inte ligger i vad de betyder utan vilken grammatisk funktion de fyller, och det framgår ju ändå, oavsett om man använder före eller innan (jfr engelskans before).
Om man fördömde mindre och i stället tog vara på språkets resurser skulle man få fler nyanser. Här skulle jag egentligen behöva säga några ord om grammatik (om skillnaden mellan prepositioner och subjunktioner), men jag struntar i det och litar på att läsaren ändå förstår vad jag menar.
När det gäller alternativa formuleringar som innan/före kvällen och innan/före honom tycker de flesta språkpoliser att man bara ska använda före. Många språkbrukare säger dock innan kvällen och innan honom, men tendensen är starkare i de fall där det finns en tydlig tidsanknytning. Språkkänslan gör alltså mindre uppror mot innan kvällen än mot innan honom. Så om man säger Jag får ont i magen om jag dricker kaffe före frukosten betecknar nog frukosten i första hand det man äter. Men säger man Det hinner vi nog innan frukosten ligger fokus mer på den tidpunkt då frukosten ska intas.
Varför inte uppmuntra och förespråka den distinktionen i stället för att rutinmässigt fördöma bruket av innan i de här sammanhangen? Tycker språkpoliserna inte om nyansrikedom? Det skulle ju faktiskt kunna vara så att Innan frosten inte betyder exakt samma sak som Före frosten. Varför skulle det plötsligt vara bättre med tvetydighet? Utesluter man möjligheten att använda innan här kan man ju inte veta om det syftar på själva frosten eller den tidpunkt då frosten kommer.
Ett exempel på en annan alternativ konstruktion som ökar nyansrikedomen i språket är Pressekreteraren meddelade att Persson kommer inte vid sidan om Pressekreteraren meddelade att Persson inte kommer. I det första fallet markerar ordföljden att talaren/skribenten ställer sig bakom och håller med om det som sägs medan den andra versionen endast återger vad pressekreteraren sagt.
Också genom att alternera mellan konstruktionerna Jag hade kunnat gjort det och Jag hade kunnat göra det kan man få fram olika nyanser. Den första versionen kan t.ex. uttrycka en förverkad möjlighet eller markera en handling såsom tydligt avgränsad. Jämför exemplen Jag hade kunnat cyklat till jobbet i morse, om jag bara hade startat tidigare och Jag hade kunnat cykla vid det här laget, om jag bara hade tränat ordentligt; eller Jag hade kunnat gjort det på två timmar och Jag hade kunnat göra det i åtminstone två timmar. (Exemplen i detta och föregående stycke är tagna ur Språkriktighetsboken, s. 320-324 och 294-303, och Margareta Westmans uppsats ”Språkvård, samhälle och naturlig grammatik” i Språkets myller, 2001:16.)
En annan typ av argumentation går ut på att försöka använda regler utanför deras giltighetsområde. Jag har tidigare berört liknande frågor i kapitlet om språkliga regler. Där användes ishockey och curling för att illustrera olika regelsystem och en del uppfattningar man kan ha om relationen mellan dem. Att använda regler utanför deras giltighetsområde innebär då exempelvis att bedöma spelarnas insatser i en ishockeymatch med utgångspunkt från de regler som gäller för curling. Det mest uppenbara språkliga exemplet är förstås att döma ut ett språkdrag i en varietet (icke-standardspråk) med hänvisning till reglerna i en annan (standardspråk), ungefär som om man skulle hävda att ärtsoppa är fel med hänvisning till ett recept på jordgubbskräm. Men det kan också hända att man överför regler till ett språk från ett annat, eller till och med från något helt annat än ett språk, såsom logik eller matematik.
Här kan vi vidga våra vyer lite och ta ett engelskt exempel. I vissa sorters engelska används regelmässigt två eller flera negerande ord för att uttrycka en negerande betydelse, t.ex. He didn’t say nothing (ungefär ”han sa inte ingenting”) motsvarande standardspråkets He didn’t say anything (’han sa inte någonting/han sa ingenting’). I engelskspråkiga länder är konstruktionen en kär måltavla för språkpolisiära angrepp och det är en konstruktion som existerar på samma sätt som Vart bor du? i svenskan.
En svenska jag talade med en gång vägrade tro på det utan hävdade att det bara var engelskspråkiga barn som använde negationer på det här sättet och sedan slutade med det när de blev äldre. Men så är det alltså inte. Konstruktionen har mycket gamla anor och fanns redan i fornengelskan (vars främre gräns brukar sättas omkring 1000-talet e.Kr.). Under medelengelsk och tidig modern engelsk tid fortsatte den att användas av (vuxna) diktare som Chaucer och Shakespeare. Två verser från Chaucers Canterbury Tales från sent 1300-tal får tjäna som exempel (negationerna är kursiverade): ”He nevere yet no vileynye ne sayde in al his lyf unto no maner wight”. Fyra negationer, alltså. På svenska skulle vi någorlunda ordagrant kunna återge meningen så här: ”Han aldrig ännu ingen oförskämdhet inte sade i hela sitt liv till ingen sorts person.”
Men sedan hände något. Vissa människor fick för sig att latin var ett bättre språk än engelska, och eftersom man inte kan uttrycka sig så på latin ska man inte heller göra det på engelska.
I dag är det vanligen inte latin man hänvisar till utan logik och matematik: eftersom två negationer upphäver varandra blir utsagan positiv. Enligt det synsättet skulle således He didn’t say nothing ”egentligen” betyda ’han sa någonting’.
Vi känner igen skygglappsargumentationen från dem som envist hävdar att vart inte kan uttrycka befintlighet. I själva verket är det inte särskilt anmärkningsvärt att en språklig betydelse uttrycks på flera sätt samtidigt. Jämför t.ex. den svenska frasen det stora bordet. Där markerar vi bestämdhet på flera ord trots att det teoretiskt hade räckt med ett – det stor bord eller storbordet.
På samma sätt fungerar det med multipla negationer i vissa språk. I svenskan är det inte lika vanligt som i engelskan, men det förekommer t.ex. i några av dalmålen. På Orsamål kan meningen He didn’t say nothing uttryckas med Ånn sad int assint (”han sa inte alls-intet”). Sporadiskt förekommer likartade uttryckssätt också i andra typer av svenska, men där är det just sporadiskt och inte regelmässigt.
Eftersom uttryckssättet i både engelska och svenska hör hemma i andra varieteter än standardspråket kunde kanske någon frestas att dra slutsatsen att standardspråk generellt är mer ”logiska”, men det finns även standardspråk där multipla negationer är regel, t.ex. ryska. Där heter ’han sa ingenting’ On ničego ne skazal (”han ingenting inte sa”).
Om det nu var så att två negationer tog ut varandra borde ett tillägg av en tredje negation åter göra utsagan negativ. He didn’t say nothing skulle då vara positivt men He didn’t say nothing to nobody (”han sa inte inget till ingen”) negativt. Och på ryska blir det On ničego nikomu ne skazal (”han ingenting till-ingen inte sa”). Men som tur är behöver varken talare eller lyssnare inom dessa språk/varieteter räkna negationer för att vara säkra på om det i slutändan hamnar på plus- eller minussidan – det fungerar helt enkelt inte på det sättet.
Och varför skulle språkliga negationer fungera som om de vore en del av matematiken? Och varför i så fall bara de? Det finns ju andra begrepp som språk och matematik verkar ha gemensamt, t.ex. rot. I svenskan har vi bl.a. roten stäng som förekommer i stänga, stängde, avstängning, instängd o.s.v. Ska vi i stället försöka föra över matematikens rotbegrepp på svenska språket och hävda att två är roten ur ordet fyra? Vad blir i så fall stäng upphöjt till två? Och vad ska vi egentligen föreställa oss om någon säger att professor Dumbledore i Harry Potter-böckerna ibland håller udda tal?
Nej, grammatik är inte matematik eller logik. Likväl är logikargument av diverse slag ganska vanliga när folk diskuterar språkriktighet. Man vänder sig till exempel också mot ord som skitgod och jätteliten med hänvisning till att skit inte är gott och jättar inte är små. Alltså skulle det vara ologiskt. Hade nu skitgod betytt ’god som avföring’ hade det förvisso varit en smula anmärkningsvärt (men fortfarande inte ologiskt), men som även de flesta språkpoliser känner till används skit- och jätte- i de här orden för att förstärka god respektive liten.
Däremot finns det en mängd uttryckssätt som utan större ansträngning skulle kunna anses ologiska på ett eller annat sätt. Men i likhet med standardspråkliga tvetydigheter får de ganska liten uppmärksamhet från språkpolisiärt håll. Vi säger t.ex. att två saker ligger ovanpå varandra, trots att det bara är den ena som ligger ovanpå, eller att vi skär upp grönsaker trots att vi vanligen för kniven neråt mot skärbrädan. Dessutom påstår vi att solen både går upp och går ner, vilket ju är direkt lögnaktigt. Vad är det egentligen för världsbild vi prackar på våra barn?
En del språkpoliser har också svårt att skilja mellan tekniska termer och vardagsspråk. Öka takten kan man exempelvis inte säga, enligt vissa, eftersom takter inte är något man kan öka i musikaliska sammanhang. Däremot kan man öka tempot. På samma sätt kan man inte spela högt såvida man inte avser tonhöjd. Nähä, förlåt, grannarna spelade så starkt i går kväll att jag inte kunde sova.
Eller vad sägs om hastighetsmätare? Nej, de mäter ju bara farten; hastighet inbegriper även riktning. Alltså har bilarna bara fartmätare. Sov du under fysiklektionerna i skolan, eller?
Gränserna mellan de olika typerna av argument är många gånger ganska flytande. Ultrarapid är ursprungligen en filmteknisk term. I vardagsspråk används ordet huvudsakligen i den fasta frasen i ultrarapid för att ange en mycket långsam rörelse (t.ex. Han rörde sig i ultrarapid). Men många tycker att det är ologiskt, eftersom ultra- är förstärkande, liksom skit- i skitgod, och rapid betyder ’snabb’. Alltså borde ultrarapid bara användas om sådant som rör sig ’skitsnabbt’. När det gäller ultrarapid, skit(god) och jätte(liten) hänvisar man alltså till en ursprunglig eller åtminstone äldre betydelse av orden. Logik och språkhistoria överlappar i själva verket varandra ganska ofta i argumentationen. Man skulle kunna sammanfatta huvuddragen i den med en allmän formel: ”Eftersom X tidigare inte betydde ’Y’ är det ologiskt eller fel att använda det i betydelsen ’Y’.”
Formeln är giltig för skitgod, jätteliten och ultrarapid men också för mycket annat jag har diskuterat eller nämnt, t.ex. vart, amma och krokodiltårar. Men var ska man dra gränsen? Hur långt tillbaka i tiden ska man gå för att hitta den riktiga betydelsen av eller formen hos ett ord? Troligen inte så långt tillbaka som möjligt. Jag har i alla fall inte stött på någon som tycker att man bara ska använda ordet kvick i den äldsta belagda betydelsen ’levande’, eller ersätta ordet syster med den äldsta form som kan rekonstrueras, nämligen protoindoeuropeiskans *swesor (se vidare kapitel 6). Inte heller har jag träffat någon som tycker att man ska använda han i meningar som Jag såg han därför att det var så man gjorde innan man (”felaktigt”) började använda honom i den funktionen.
Det verkar snarare som om gränsen varierar lite beroende på hur gamla de olika språkpoliserna är. Så länge en förändring har fullbordats innan en språkpolis blir språkmedveten och han eller hon slipper uppleva variationen är det normalt inga problem. Så i stor utsträckning är det nog så att språkförändringar är ganska okej – bara de inte inträffar under den enskilde språkpolisens egen livstid.
Till sist återstår då bara argumentet att något är fel därför att det inte är standardspråk, eller snarare ”det språk man lär sig i skolan”. Det är intressant att notera att det även här oftast handlar om den enskilde språkpolisen, som därför borde säga ”det språk jag lärde mig i skolan”. För om barnen i dag får lära sig något annat beror det förstås på att lärarna är okunniga eller på att språket förfallit. Att det kanske bara är standardspråket som förändrats spelar alltså ingen roll: det som gällde när den enskilde språkpolisen gick i skolan ska gälla för all framtid.
Men det finns också språkpoliser som anser att de själva fått lära sig fel i skolan. Ibland stämmer det naturligtvis, men det kan också handla om att de helt utan grunder byggt upp en högst privat norm som de sedan använder som utgångspunkt i sitt fördömande av andra. De kan t.ex. säga att det alltid är fel och slarvigt att utelämna har och hade i meningar av följande typ: Språkpolisen säger/sa att läraren (har/hade) begått ett misstag.
Möjligheten att utelämna har/hade i sådana meningar har funnits i svenskan i ca 300 år. Till en början var det ett skriftspråkligt drag (sannolikt övertaget från tyskan), och det har länge ansetts höra hemma inom det mer formella språket. T.ex. skrev Wellander i sin bok Riktig svenska att ”[d]et finns få drag, som åt framställningen ge en så tydlig prägel av stelare skriftspråk som utelämnandet av detta hjälpverb” (tredje, översedda upplagan, 1955, s. 276). Men i dag förekommer det inom alla stilarter, i såväl skrift som tal. Var det förr man slarvade, när man uttryckte sig formellt, eller är det i dag man gör det, när man uttrycker sig stilistiskt neutralt?
En annan ganska stor grupp av språkpoliser är de som omedelbart måste sortera in olika varianter i rätt/fel, bra/dåligt, fint/fult o.s.v. så fort de blir medvetna om att det finns två uttryck som konkurrerar om samma innehåll. Det gäller inte bara fall där de har för sig att den ena av två varianter är fel men inte kan komma ihåg vilken, t.ex. större än mig respektive större än jag, utan de kan också ge sig på så oskyldiga par som båda och bägge och automatiskt fråga vilket som är fel när de upptäcker att orden faktiskt betyder samma sak.
Sedan finns det också sådana som faktiskt är intresserade av hur språk fungerar, i alla fall lite grann. Och det finns de som går med på att standardspråket förändras, även om det oftast tar emot lite att erkänna det. ”När tillräckligt många gör fel blir det rätt”, är ett vanligt sätt att uttrycka den insikten.”
Har man läst så här långt har man kanske noterat att jag glidit fram och tillbaka relativt obehindrat mellan talspråk och skriftspråk. Men eftersom min ambition var att i stor utsträckning utgå från det vardagliga språktänkandet kan det ses som motiverat, för språkpoliser gör ofta ingen skillnad mellan tal och skrift. De kan t.ex. kläcka ur sig saker som det här: ”Vadå uppna durren? Här hemma öppnar vi dörren. Har de gjort sig av med bokstaven ö i Stockholm, eller?”
Nej, de har inte haft någon lokal stavningsreform i Stockholm. När man talar kommer det inte ut några bokstäver ur munnen, precis som det inte flyger omkring en massa noter i luften när man lyssnar på musik.
Och som vi sett fördömer många språkpoliser också det vardagliga talspråket med hänvisning till det skrivna standardspråkets grammatik.
Men nu finns det goda skäl att hålla isär tal- och skriftspråk, trots att de i stor utsträckning överlappar varandra. I just det här sammanhanget är det särskilt en sak som är viktig, nämligen relationen mellan regler och det som kallas språkfel.
De flesta språkpoliser gör ingen större skillnad mellan att säga Vart bor du? och att skriva aggretioner (i stället för aggressioner); båda anses lika fel. Men är de det?
När man använder vart? i betydelsen ’på vilken plats?’ gör man det därför att man följer de regler som gäller för en viss typ av språk. Kan samma sak sägas om aggretioner? Nej, stavningsvarianten aggretioner följer inga särskilda regler och hör inte hemma i någon speciell språktyp där ordet normalt stavas så, utan man skriver så därför att man är osäker och inte behärskar ordet i skrift.
(Omvänt kan man också behärska ett ord bättre i skrift än i tal, men det är nog inte lika vanligt. Ett exempel är att man mycket väl kan förstå vad förhyrd betyder och till och med veta på vilken stilnivå det hör hemma – samtidigt som man kan vara osäker på hur ordet betonas.)
Men till skillnad från aggretioner kan en person som skriver dom (i stället för de/dem) mycket väl göra det inom ramen för ett språkligt regelsystem. Dom hör visserligen inte hemma inom samma stil som de/dem, men det är lika lite fel som det är att säga Vart bor du?
På liknande sätt kan man resonera när det gäller skiljetecken. Om man slumpmässigt slänger ut en näve kommatecken över en text, såsom många tycks göra, är det uppenbart att man inte följer några specifika språkliga regler. Om man däremot använder teckenkombinationer som :-) och :-D för att antyda hur man förhåller sig till något, följer man förstås vissa regler, trots att Svenska skrivregler inte innehåller ett ord om hur man ska handskas med smileys.
Sedan finns det också gränsfall, där den språkliga variationen kan innebära en pågående förändring, d.v.s. ”när tillräckligt många gör fel blir det rätt”.
I jämförelse med aggretion är varianten diskution relativt vanlig. Den har uppkommit av samma anledning men fått större spridning. Och får den tillräckligt stor spridning kan den mycket väl bli en normal del av vardagligt skriftspråk precis som formerna mej och dej – och kanske mer än så. Ordet tjusa är ett exempel där en historiskt omotiverad stavning blivit norm. Ordet är besläktat med engelskans choose och ”borde egentligen” stavas kjusa, vilket också var det normala för några hundra år sedan (om man bortser från att den skriftspråkliga variationen generellt var större då än den är i dag).
När det gäller de och dem finns det många som inte behärskar reglerna för det neutrala standardspråket. En del av dem skriver dom i stället, vilket förstås fungerar bra i vissa stilar, medan andra chansar och skriver de ibland, dem ibland och hoppas att det blir rätt. Men så finns det också vissa indikationer på att en alternativ regel kanske håller på att växa fram. Där är det varken den grammatiska funktionen eller slumpen som avgör om det ska vara de eller dem, utan det väsentliga är var i satsen ordet står. Hur det går med det återstår att se.
Och för att ta ett exempel från skiljetecknens värld kan man peka på det utbredda bruket av semikolon (;) före uppräkningar och exemplifieringar där standardspråket endast har kolon (:). Eftersom många människor gång på gång använder samma tecken i samma funktion, kan man inte annat än att betrakta det som en regel. Därmed kan det också bara vara fel i ett sammanhang där det finns god anledning att förvänta sig standardspråk.
Innan vi går vidare kan det vara lämpligt att stanna upp ett ögonblick och sammanfatta delar av det föregående:
Svenska språket innehåller både sådant som anses rätt och sådant som anses fel.
Svenska språket består i själva verket av en mängd olika varieteter. I stor utsträckning överlappar de varandra, vilket också är skälet till att de alla kan ses som delar av samma språk, men det finns också skillnader mellan dem.
Skillnaderna mellan varieteterna är inte ett tecken på att vissa språkbrukare är sämre på svenska och bryter mot några regler, utan varje varietet har sina egna regler och är ett fullt fungerande kommunikationsmedel för dem som använder den.
En speciell varietet är standardspråket, som fungerar som ett neutralt, överregionalt och dialektfritt alternativ till de varieteter som används inom mer begränsade ramar (geografiskt, socialt o.s.v.).