En person som flyttat till ett ställe där man vanligen säger han (i stället för honom) i meningar som Jag slog han beskrev vid ett tillfälle situationen så här: ”Det tog ett tag att fatta att de flesta helt enkelt pratar så och att det hör till dialekten och att de inte är dåliga på svenska. Men vad skall resten av svenskarna som säger fel skylla på? De har ju inte dialekten att ta till som ursäkt.”
Enligt den här personen finns det således olika skäl till att man säger fel: man kan vara dålig på svenska eller så kan man tala dialekt. Dialekten skulle alltså inte vara rätt men i alla fall något man kan skylla på, ungefär som en taskig barndom i språkligt hänseende. Samma slags uppfattning ligger bakom uttalanden som det här: ”Varför säger så många ejenklien i stället för egentligen. Är det dialektalt för Stockholm eller är det bara rent slarv?”
Vad är det då som ger dialekten den här särställningen bland alla andra felaktiga typer av språk? Kanske har det att göra med att en dialekt är något som tycks ganska lätt att avgränsa och sätta en etikett på. De flesta människor känner till att det finns dialekter och de har i regel också en uppfattning om vad en dialekt är. Dialekter erkänns som någon form av språksystem – låt vara dåliga eller felaktiga sådana – vid sidan om det riktiga språket, medan andra typer av fel inte har samma grund att stå på. Lättja, slarvighet, okunskap och låg intelligens är några av de egenskaper man tillskriver dem som gör sig skyldiga till fel av det här andra slaget. Dialekter, däremot, får man oförskyllt med sig i livet oberoende av vilka personliga egenskaper man har. (Att man sedan kanske är så lat eller korkad att man inte gör sig av med sin dialekt är en annan fråga.)
Men om det nu var så att också andra språkfel på samma sätt som dialekterna kunde härledas till en språkligt taskig barndom, skulle de då hamna på samma nivå som dialekterna i den språkliga hierarkin? I så fall skulle vi få en ganska jämlik situation. Och det är faktiskt inte särskilt många som lär sig ett renodlat standardspråk som förstaspråk i livet.
Det är på sin plats att diskutera vissa gränsdragningsfrågor. Och eftersom dialekt är ett ord som används i lite varierande betydelser finns det anledning att dröja en stund vid det.
Allmänt kan dialekt definieras som en språklig variant som används – i första hand talas men ibland också skrivs – inom ett visst geografiskt område. Ordet dialekt kommer från grekiskans dialektos vilket kort och gott betyder ’sätt att tala, dialekt’.
Dagens svenska dialekter har utvecklats ur en grupp äldre dialekter som talades innan de nuvarande riksgränserna mellan Sverige, Danmark och Norge kom till. För att förstå hur det hela hänger ihop behöver vi termen dialektkontinuum eller dialektalt kontinuum.
Vi tänker oss att det ligger 20 byar längs en geografisk sträckning från väst till öst, och vi kallar byarna A, B, C o.s.v. ända till T. Invånarna i A och B förstår varandra utan problem även om det kanske finns en del små skillnader mellan deras dialekter. Mellan A och C finns det fler skillnader, men förståelsen är ändå ganska god. Ju längre österut A-borna kommer, desto svårare blir det för dem att kommunicera med människorna i de olika byarna. Invånarna i A och T har mycket svårt att förstå varandra. Kanske kan de över huvud taget inte kommunicera utan tolk. Oavsett vilken by man utgår ifrån är situationen densamma: invånarna i byn har lätt att förstå de närmaste grannarna, och kommunikationssvårigheterna tilltar ju längre bort från utgångspunkten man kommer.
Ett dialektkontinuum är således ett geografiskt sammanhängande område med dialekter som skiljer sig så lite från granndialekterna att man inte någonstans kan dra en skarp gräns mellan dem, men likväl kan skillnaderna mellan dialekterna i ytterkanterna vara så stora att talarna av dem inte förstår varandra.
Nu bildar inte alla dialekter i hela världen sådana här kontinua. Klarare gränser kan finnas t.ex. vid naturliga hinder såsom stora berg, eller också kan de sammanfalla med tydliga kulturella gränser. För stora delar av Skandinavien kan vi dock räkna med ett relativt obrutet kontinuum i äldre tider. Och vi kan ännu skönja det, trots att många av våra dialekter i dag är försvunna eller i varje fall kraftigt utslätade. Till exempel har östgötskan i de södra delarna av landskapet mer gemensamt med småländska än de nordligare varianterna av östgötska har, och likheterna mellan östgötska och småländska avtar ju längre söderut i Småland man kommer. På samma sätt kan vi fortsätta från Småland ner till södra Skåne och vidare över till Danmark utan att stöta på några anmärkningsvärt skarpa dialektgränser. Samma sak gäller också om vi korsar gränsen till Norge, oavsett om vi startar i Bohuslän, Jämtland eller någonstans däremellan.
Detta visar att det ibland kan vara ganska svårt att på rent språkliga grunder dra gränser inte bara mellan olika dialekter utan också mellan dialekter och språk. Därför bör det inte vara särskilt förvånande att det i första hand är av politiska skäl som skånska dialekter förs ihop med svenska och själländska dialekter med danska: de råkar talas på var sin sida om en riksgräns. En ofta citerad formulering är att ”ett språk är en dialekt med en armé och en flotta”. Förmodligen är det många islänningar och meänkielitalande som inte skulle hålla med om den definitionen, men den belyser ändå ganska väl hur liten roll själva språket kan spela vid gränsdragningen mellan olika språk.
På samma sätt är det ofta utomspråkliga faktorer som ligger bakom gränsdragningen mellan olika dialekter. Det som blir avgörande vid avgränsningen av en språkgemenskap gentemot andra är vanligen vilken ort eller annan centralpunkt man är starkast knuten till. Och ofta finns det egentligen inget behov av någon fullständig avgränsning; man kan komma långt bara genom att ta fasta på vissa utmärkande drag: ”Vi säger dörren men dom säger durren.” Att båda säger väggen spelar mindre roll.
Vad det handlar om här är alltså att avgränsa språktyper från varandra geografiskt, men liknande problem finns också inom avgränsade geografiska områden.
Ordet dialekt har i vardagligt tal en ganska stor spännvidd. Det kan beteckna allt från ett regionalt färgat standardspråk till språkformer som är fullkomligt obegripliga för en utomstående. I geografiskt hänseende innebär det att talarna i det första fallet bara antyder ungefär var i landet de hör hemma medan de i det andra fallet klart markerar att de hör hemma inom ett mycket specifikt område.
För att lättare kunna diskutera dialekter delar man ibland in detta vida betydelseomfång i mindre delar, vanligen fyra. Den typ av språk som skiljer sig mest från standardspråket brukar kallas genuin dialekt eller traditionell dialekt. Den skiljer sig på samtliga språkliga nivåer, alltså inte bara i fråga om uttal utan också när det gäller grammatik och ordförråd. Fortsätter man vidare på skalan kommer man till utjämnad dialekt, där en del dialektala drag har ersatts av standardspråkliga. Nästa steg är regionalt standardspråk. I det kan man av språkmelodin och uttalet av enstaka språkljud urskilja åtminstone i vilken del av landet talaren hör hemma. Och slutligen kommer man – åtminstone teoretiskt – till neutralt standardspråk eller maximalt standardspråk. Det är dock tveksamt om det finns något sådant när det gäller talspråk.
Även denna till synes ganska klara indelning är i själva verket rätt flytande. Och problemet att avgränsa dialekter från språk finns även här.
I norra Dalarna finns det en del genuina dialekter (eller språk?) som i regel är tämligen svårbegripliga för de oinvigda. Också de dalmålstalande upplever att det är oerhört stora skillnader mellan deras språk och standardsvenska och betraktar sig i regel därför som tvåspråkiga: de talar antingen sitt mål eller svenska – inte två olika sorters svenska. Som exempel tar vi två meningar på Orsamål:
Falla dugd int ölld si längger. Ånn slo si mi nevuma o knimma ö sturgrästest sö tårer kulldred.
Meningarna är hämtade ur den år 2003 utgivna barnboken Dö Tomtkalln wart sint av Bitte Nohrin Jernberg. De har testats på några svenskar utan förkunskaper om Orsamålet och samtliga hade påfallande svårt att förstå vad de betyder. Ändå är det mycket i dem som är gemensamt med standardsvenskan. Ordföljden är i princip identisk, och tittar man riktigt noga kan man också känna igen de flesta orden. Falla, (stur)gräsas och kulldra torde höra till de svåraste. Men hade de varit mer utbredda hade vi nästan kunnat omvandla det hela till begriplig svenska utan att byta ut eller flytta om några ord: Falla dög inte hålla sig längre. Han slog sig med nävarna på knäna och storgrästes så tårarna kullrade. Den svenska översättningen som ges i Jernbergs bok lyder: ”Far kunde inte hålla sig längre. Han slog händerna mot knäna och gapskrattade så tårarna sprutade.” Av de tre problematiska orden är dessutom två inte så främmande som de först kan verka: falla är en sammandragning av far lilla och kulldra är besläktat med det mer välkända kuller i kullersten (och kullrig). Återstår då bara gräsas, som möjligen kan vara bildat till samma rot som i grina.
I stor utsträckning har alltså Orsamålet mycket gemensamt med standardsvenskan. Men samtidigt skiljer det sig också ganska kraftigt från den. Vi kan t.ex. notera att man på Orsamål använder duga (dugå) som en motsvarighet till standardsvenskt kunna. Och i stället för ordet hand används i betydligt större utsträckning näve (nevi). På det ljudmässiga planet finns många skillnader. Bland annat kan man konstatera att Orsamålet inte har något h-ljud (ölld ’hålla’ och ånn ’han’). Också ordböjningen uppvisar en del särpräglade drag, bl.a. ändelsen -test (sturgrästest) mot standardspråkligt
-tes (jfr märktes) samt formerna nevuma och knimma. Orden nevi och kni är här böjda i en form som heter dativ plural. Motsvarande former har tidigare funnits allmänt i svenskan, men i standardspråket finns det bara rester kvar av dem i stelnade fraser (t.ex. allom givet och androm till varnagel).
Här finns det anledning att återknyta till den tidigare nämnda vanföreställningen att dialekter skulle vara ett slags fördärvat standardspråk. Vid sidan om den förekommer en i det närmaste motsatt missuppfattning, nämligen att traditionella dialekter genomgående skulle vara oerhört ålderdomliga, en sorts språkliga monument som stått orörda sedan urminnes tider.
Skillnaderna och likheterna mellan olika varianter av ett språk kan från ålderdomlighetssynpunkt delas in i två grupper, arkaismer och novationer. En arkaism är ett ålderdomligt språkdrag och en novation en nybildning, ett nytt språkdrag som ersatt ett gammalt. Hit hör också tillkomsten av språkdrag utan att något annat försvinner och förlusten av språkdrag. Även i dessa fall handlar det ju om ersättning: något ersätter respektive ersätts av ingenting.
Med utgångspunkt från det korta textutdraget ovan kan vi då först åter konstatera att bruket av dativformer (nevuma och knimma) är levande i Orsamålet men inte i standardspråket. Just i det fallet är alltså Orsamålet ålderdomligare än standardspråket. Men när det gäller h-ljudet råder det motsatta förhållandet: standardspråket har bevarat det (arkaism) medan det försvunnit i Orsamålet (novation).
De har också gemensamma arkaismer och novationer. Ett exempel på det förstnämnda är den starka böjningen av slå (standardsvenska slå, slog, slagit; Orsamål slå, slo, slaj) gentemot andra språkvarianter där svaga former som slådde förekommer. En gemensam novation är däremot å i ordet tår. Ordet går i båda fallen tillbaka på ett äldre tar.
Slutligen kan vi också notera ett fall av skilda novationer där de två varianterna förändrats åt var sitt håll: den gemensamma utgångspunkten kne har i Orsamålet blivit kni och i standardsvenskan knä.
Men vad är då Orsamålet – ett språk eller en dialekt? Det enkla svaret lyder: Välj själv! Frågan kan uppenbarligen inte avgöras på rent språkliga grunder.
Om vi lämnar genuina dialekter och vandrar vidare på vår dialektskala kan vi konstatera att termen utjämnad dialekt teoretiskt täcker en hel del, allt mellan genuin dialekt och regionalt standardspråk. Allra längst ut i den ena änden på skalan kan vi tänka oss en Orsamålstalande som tenderar att slänga in ett standardspråkligt h-ljud i sitt tal men som i övrigt talar Orsamål utan standardsvensk brytning, i den andra en som talar regional standardsvenska med tillskott av dialektordet bjäcklig (’krånglig, besvärlig’).
Mellan dessa ytterligheter finns en mängd varianter. Förutom speciella ord som bjäcklig kan olika människors Orsasvenska innehålla t.ex. böjda former av ordet lagom (lagomt, lagoma), ett efterhängt å i betydelsen ’också’ (t.ex. Kom hit, du å) eller konstruktioner som Hon hade fulla håret i snö eller Hon hade snö fulla håret (motsvarande standardspråkligt Hon hade fullt av snö i håret eller Hon hade håret fullt av snö).
Man skulle kunna försöka nyansera skalan ytterligare genom att föra in kategorier som dialektalt färgat standardspråk mellan utjämnad dialekt och regionalt standardspråk, men ska man driva det hela till sin spets finns det egentligen bara ett sätt att komma undan problematiska gränsdragningar, och det är att klassificera varje enskild individs språk för sig. Men det medför naturligtvis stora praktiska problem, och man skulle helt förlora överblicken. Så den fyrgradiga skalan är trots allt en bra kompromiss, bara man inte glömmer bort att den ger en mycket förenklad bild av verkligheten.
Så långt om dialekter. Det kanske viktigaste att komma ihåg är att var man än befinner sig på denna skala är det språk man talar ett fullt fungerande språksystem med grammatiska regler. Att det inte låter som standardsvenska beror alltså inte på att man saknar regler och pratar lite som man känner för, inte heller på att man är slarvig, lat eller ointelligent.
När man vill tala om en språklig variant utan att behöva ta ställning till om det är ett språk, en traditionell dialekt, en utjämnad dialekt eller något annat är det bra att ha ett ord för detta. I språkvetenskapliga sammanhang används för det mesta varietet som en övergripande term för olika språkliga varianter. En annan term med samma betydelse är lekt. Den ansluter sig till den andra delen i ord som dialekt och sociolekt. Dialekter är alltså geografiskt avgränsade varieteter eller lekter. Vi såg också ovan att det inom ett geografiskt område kan finnas olika grader av dialekt. Därmed är vi inne på en annan typ av lekter, nämligen sociolekter.
En sociolekt är en socialt avgränsad varietet. Det handlar alltså om varieteter som är kopplade till olika samhällsklasser, socialgrupper eller vad man nu vill kalla dem. Väsentliga faktorer vid klassificeringen är yrke, inkomst och utbildning. I Sverige uppträder i regel den sociolektala variationen som grader av dialekt inom ett visst område på det sätt som beskrivits ovan. Om vi bortser från den stora mängd undantag som naturligtvis finns är grundprincipen ganska enkel: ju mer en människas språk skiljer sig från standardspråket, desto längre ner på den sociala skalan befinner hon sig. Den språkliga variationen inom landet är alltså större i de lägre samhällsklasserna än i de högre. Det betyder också att en individs språk kan betraktas antingen som dialekt eller sociolekt beroende på vilket perspektiv man väljer.
Korrelationen mellan grad av dialekt och samhällsklass i den nyss nämnda modellen stämmer i regel bra ända upp till standardspråket. Men sedan kan det ibland hända det att det ”slår över” på den språkliga sidan så att språket åter blir mindre neutralt. Ett exempel på det är det spetsiga, lite surrande i-ljud som ofta uppfattas som en överklassmarkör.
Ytterligare en typ av variation finner vi mellan de varieteter som är knutna till olika åldersgrupper. Exempelvis det utpräglade bruket av ba för att bl.a. markera citat är något som huvudsakligen hör hemma i ungdomsspråk och som man vanligen inte bevarar till vuxen ålder: ”Å han ba: Fan säjer du? Å ja ba: Ja, typ.” Den här sortens åldersavgränsade varieteter kallas ibland kronolekter (det första ledet kommer av grekiskans ord för ’tid’, khronos).
Det finns också en annan typ av åldersrelaterad variation där de yngre talarna i stället tar med sig sina specifika språkdrag in i vuxenlivet. Vi kan t.ex. tänka oss en tidpunkt då äldre talare säger Han kommer att göra det medan yngre säger Han kommer göra det. En sådan variation kan spegla en pågående språkförändring. Om de yngre talarna behåller sin att-lösa konstruktion livet igenom och för den vidare till nästa generation kan det mycket väl hända att konstruktionen med att så småningom försvinner.
Män och kvinnor talar också olika. Bland annat tenderar kvinnor generellt att ha ett mer standardspråkligt uttal än män. Jan Einarsson föreslår i sin bok Språksociologi (2004) termen sexolekter för att beteckna köns- eller genusrelaterade varieteter.
Ibland finns det också anledning att tala om etnolekter, där den språkliga variationen korrelerar med varierande etnisk tillhörighet hos språkbrukarna.
Och så finns det förstås en mängd andra typer av språkgemenskaper med en del språkdrag som är specifika för just dem, t.ex. yrkesgrupper eller familjer.
Ja, det finns till och med en term för enskilda individers varieteter – idiolekter (av grekiskans idios ’egen’).
Dessutom är det ju också så att människor talar olika vid olika tillfällen. Generellt kan man säga att graden av standardspråk som används korresponderar med graden av formalitet i talsituationen: ju formellare, desto standardspråkligare – generellt, alltså. Alla människor har naturligtvis inte lika brett stilregister och alla är inte lika bra på att anpassa sig. Men inom vars och ens ramar gäller överlag att man strävar efter att uttrycka sig mer standardspråkligt på t.ex. en anställningsintervju (under förutsättning att man vill ha jobbet) än man gör när man umgås med en nära vän.
Fast det behöver i och för sig inte alltid vara standardspråket man eftersträvar utan det kan också vara någon annan varietet som åtnjuter hög prestige i ett visst sammanhang. Om anställningsintervjun gäller ett arbete inom en bransch där vissa modeord ofta används, vill ju gärna många arbetssökande visa att de också behärskar det språket och hör hemma i branschen.
En del människor, framför allt män, vill framstå som tuffa och starka och använder då gärna språkliga drag som de associerar med de egenskaperna, t.ex. utpräglad dialekt, svordomar och slang. Detta brukar kallas förtäckt prestige eller omvänd prestige. Genom att framhäva, eller till och med överdriva, en del språkdrag kan man på det här sättet försöka förmedla en viss bild av sig själv. Men det kan också handla om att man vill markera samhörighet med en viss grupp på ungefär samma sätt som man anpassar sitt språk under en anställningsintervju, dock med en annan prestigenorm i siktet.
Eller så kan man använda språket för att ta avstånd från någon. Tycker man t.ex. att någon är lite för snobbig eller förnäm kan man alltid slänga in ett par extra svordomar för att markera avståndet – eller använda fler ”svåra” ord än sammanhanget kräver för att ta avstånd från någon man upplever som bonnig och obildad.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att alla människor, språkligt sett, har en taskig barndom. Vissa mer än andra, förstås, men ingen växer upp i total standardspråklig välmåga. Och även om man senare i livet lär sig standardspråkets regler, kommer man likväl att ha ett individuellt och mer eller mindre varierat språk. Den bistra sanningen är nog att det inte finns två människor som talar helt identiskt. De som inte accepterar variation och menar att det bara finns en sorts talad svenska som är korrekt bör därför rimligen också anse att högst en människa i taget kan tala korrekt svenska.
Låt den människan kasta första stenen.