”Det finns ju regler för hur man ska använda språket, varför ska inte de följas? Man kör ju inte bil på vänster sida av vägen bara för att man tycker det är bekvämare.”
Denna och andra liknande jämförelser har jag hört folk göra några gånger, men hur givande är det egentligen att jämföra språkliga regler med trafikregler?
Vi har visserligen en språklag i Sverige, men den som letar efter information i den om hur man ska använda var och vart inser nog snart att det finns bättre sätt att använda sin tid. Lagen behandlar helt enkelt inte sådana frågor. (Här kan man läsa lagtexten.)
Med andra ord är det någon helt annanstans vi måste leta för att hitta våra språkliga regler. För det är ju självklart att människor måste ha gemensamma regler för att språklig kommunikation mellan dem ska fungera smidigt. Om de inte följer några regler, eller om de följer regler som andra inte känner till, förstår de inte varandra. Till och med en relativt enkel mening som Hon var fruktansvärt hungrig förutsätter att man tillämpar ett stort antal regler som styr valet av ordformer (jfr Henne vore fruktansvärd hungriga), ord (jfr Hon var ákaflega långhårig), ordföljd (jfr Var hungrig hon fruktansvärt) o.s.v.
Dessa regler lär man sig normalt ganska tidigt i livet genom att finnas i ett sammanhang där ett språk talas, genom att lyssna på andra och själv pröva sig fram. Ibland händer det att man överanvänder regler och producerar ordformer som gådde innan man lärt sig att ordet gå följer en annan regel som säger att det heter gick. Men också dessa specialregler lär man sig vanligtvis ganska snart. Med andra ord: I och med att man tillägnar sig sitt modersmål lär man sig också den stora uppsättning regler som gäller för just det språket och som gör det möjligt att använda det som ett kommunikationsmedel människor emellan. Utan de reglerna skulle man inte kunna använda språket.
Ett svar på frågan om var de språkliga reglerna finns måste således bli att de finns i huvudet, i språkbrukarens hjärna. Dessa regler bygger tillsammans upp språkanvändarens mentala grammatik. Och även om den i normalfallet är omedveten har ändå de flesta människor en språkkänsla som gör att de reagerar mot sådant som strider mot deras egen grammatik.
För många är det till exempel naturligt att säga Vi fick en varsin glass/ett varsitt äpple. I deras grammatik är varsin/varsitt inte två utan ett ord som dessutom föregås av en/ett. Enligt andras grammatik är dock var sin/var sitt två ord som inte konstrueras med en/ett; för dem heter det alltså Vi fick var sin glass/var sitt äpple. En tredje variant är Vi fick vars en glass/vars ett äpple.
När man hör en variant som strider mot ens egen grammatik är det fullt naturligt att man reagerar och noterar den; man upplever den som ogrammatisk, vilket dock inte utesluter att man förstår den.
Här skulle man nu kunna frestas att ta till språkpolisiära metoder och jämställa sådant som finns med sådant som inte finns. För om Vi fick vars en glass inte finns i mitt språk kan man naturligtvis säga att det saknas i lika hög grad som Vi fick sin glass var. Skillnaden är dock att det förstnämnda finns, om också bara i andra sorters svenska än min, medan den senare varianten är ogrammatisk för alla svenskar.
Nu finns det också många människor som bedövat sin språkkänsla med något som kallas inlärd irritation, så att de i första hand reagerar mot varianter som av ett eller annat skäl anses fel, oavsett vad deras egen mentala grammatik säger. Eftersom det är en inlärd uppfattning reagerar de dock inte på samma instinktiva sätt som när det gäller en ogrammatisk konstruktion, utan det krävs att de vid det aktuella tillfället är tillräckligt uppmärksamma för att notera språkfelet – hos sig själva eller andra.
Det sistnämnda är vanligast. Folk har nämligen en tendens att tro att de själva talar såsom de tycker att man ska tala, och det de inte vill kännas vid i sitt eget språk kan vara både sådant som de lärt sig i skolan att det är fel (inlärd irritation) och sådant som de dömt ut på egen hand.
Exempelvis handlar det vanligen om inlärd irritation när folk kommer dragande med den märkliga idén att det inte skulle gå att inleda (= samordna) meningar med men eller och. Som exempel på mer privata påfund kan vi ta följande: Menar någon att det är slarvigt eller fel att uttala tandkräm som tangkräm, då är det snarare regel än undantag att den personen hävdar att han eller hon själv uttalar alla fyra konsonanterna ndkr i tandkräm. Men det är förstås bara struntprat. I naturligt tal heter det tangkräm med ett ng-ljud och ingenting annat. Är man extra tydlig kan det möjligen bli tannkräm, men den som påstår sig säga [tandkrε:m] har antingen oerhört dålig fonetisk självinsikt eller ett gravt talfel.
Men hur ska vi nu se på de här s.k. språkfelen ur ett regelperspektiv? Vi återgår till skillnaden mellan var och vart.
Det första språk man lär sig i livet är ett talat språk, och om vi omvandlar kapitelrubrikens fråga – var finns de? – till en mera talspråksnära form blir det var finns dom? Den skriftspråkliga skillnaden mellan de och dem saknas i de flesta sorters svenskt talspråk, och den regel man först tillägnar sig är alltså att det genomgående heter dom.
Vi har också noterat att vart förekommer som ett alternativ till var, och i många människors talspråk är vart finns dom? den mest naturliga formen (och i vissa fall rentav den enda möjliga formen) av frågan. Det är också den varianten som vanligen anses fel.
Eftersom människor inte använt vart på det här sättet sedan tidernas begynnelse måste bruket ha uppkommit någon gång. När och hur är dock ointressant i det här sammanhanget; det väsentliga just nu är att den varianten är etablerad. Man kan kalla den en konkurrerande norm.
Om vi nu antar att alla människor i ett barns omgivning – familj, släkt, kompisar, dagisfröknar o.s.v. – enbart använder formen vart för att fråga på vilken plats något befinner sig, då tillägnar sig självklart också barnet den varianten. Och vi kan knappast anklaga barnet för att ha brutit mot någon regel; tvärtom har det troget följt den enda regel som funnits tillgänglig.
Hur är det då med de andra människorna i barnets omgivning? Bryter de alla gemensamt mot någon regel och skulle därför lika gärna kunna säga vack, veps eller passacaglia i stället för vart beroende på vad de känner för i talögonblicket? Och vad är det i så fall för regel de bryter mot?
I alla fall inte den sorten som diskuterats ovan, för det finns bara en rimlig förklaring till att de alla gång på gång använder samma ord i samma betydelse och utan problem förstår varandra, nämligen att det heter vart finns dom? i deras språk. Tillämpar man de regler som gäller för det språket blir resultatet vart finns dom? Ställer sig de här språkbrukarna någon gång tveksamma till sitt eget bruk av vart beror det på att de lärt sig att det anses fel, inte på att det strider mot deras inre grammatik. Man reproducerar nämligen inte språkliga konstruktioner på det här sättet om de är ogrammatiska.
Vart-sägarna bryter således lika lite mot var-sägarnas regel som var-sägarna bryter mot vart-sägarnas. De använder helt enkelt olika regler, och båda fungerar precis lika bra för kommunikation inom respektive grupp.
Härmed förstår man också lättare varför vack finns dom? inte är ett alternativ att räkna med. Var finns dom? och vart finns dom? skiljer sig från det inte bara genom att de existerar utan också genom att de är fullt regelmässiga formuleringar inom sina respektive typer av språk. Om någon av misstag skulle säga vack finns dom? skulle det förvisso kunna sägas existera, men det följer likväl inga språkliga regler. Vi kan alla säga fel ibland liksom vi kan snubbla, men snubblandet är inte nödvändigtvis en del av vår gångstil.
Ibland händer det att språkpoliser försöker göra sig lustiga över andra genom att svara Dit på frågor som Vart ligger den? eller fråga Hur stor är mig, då? när någon säger Han är större än mig. Vad uppnår de med det? Många gånger lyckas de nog förstärka ett redan existerande språkligt mindervärdeskomplex och få den andre att känna sig oduglig. Men de gör också något mer: De visar att de själva har ett ganska dimmigt begrepp om vad som ingår i språket och hur det fungerar. Syftet med att svara Dit torde vara att påpeka att den andre har brutit mot en språklig regel, men det största regelbrottet i sammanhanget är förstås att använda dit på ett sätt som helt saknar förankring i båda de inblandades grammatik.
Frågan är nu om det finns någon annan sorts regel än den mentala grammatikens regler som Vart bor du?-sägarna kan anses bryta mot. Att språkriktighetsfrågor inte omfattas av vanlig lagstiftning har vi redan konstaterat, liksom att Vart bor du? följer språkliga regler i precis lika hög grad som Var bor du? Och att säga att man bryter mot en regel bara därför att man följer en annan är naturligtvis absurt. Det är som att säga att man bryter mot reglerna för ishockey genom att spela curling.
Fast språkpoliserna kan naturligtvis fortfarande hävda att Vart finns dom? är fel: det följer visserligen språkliga regler (uppenbarligen), men det är inte rätt regler. För av någon anledning tycks det vara svårt att acceptera att det skulle kunna finnas två regelsystem som båda är lika rätt – antingen ishockey eller curling måste vara fel.
Vilka regler anses då vara rätt? Frågar man folk kan man få ganska många olika svar, men ett relativt vanligt svar är att det är reglerna för det språk man lär sig i skolan. En naturlig följdfråga blir då förstås vad det är för språk man lär sig där. Det kan möjligen diskuteras, men skolans uppgift är i alla fall är att lära ut standardspråket, eller riksspråket som det också kallas; för Sveriges del alltså det som ofta kallas rikssvenska.
Det kan vara intressant att notera att det grundläggande för de flesta människor är just uppfattningen att det finns ett språk som är riktigare än andra. Vilket språk det är och hur det ser ut kommer först i andra hand.
Med andra ord är det i normalfallet en färdig uppfattning man tagit över från andra, vilket också innebär att man kan hysa den oberoende av vilka kunskaper man har om det riktiga språket. En del har både ett namn på det, t.ex. rikssvenska, och en mer eller mindre tydlig uppfattning om dess regler. Andra, däremot, kan inte identifiera det vare sig med hjälp av en benämning eller en beskrivning av hur det fungerar.
Detta skulle nu kunna innebära ett problem. Om man ska skaffa sig en bild av det riktiga språket kan det i förstone verka lämpligt att utgå från dem som menar att det finns ett sådant. Men eftersom inte ens alla de har en klar bild av det blir det naturligtvis svårt. Ytterligare en komplikation är att de som har en uppfattning om vilka regler som gäller inte alltid är överens. Det måste betyda antingen att vissa av dem har fel och bara tror att de vet vad som gäller, eller att det även inom det riktiga språket finns variation (eller både och).
Så om man med den utgångspunkten försökte komma fram till vilka regler som är de rätta skulle resultatet bli någonting i stil med ”reglerna för de språkliga varianter som diverse olika människor tror är de rätta” eller ”reglerna för det riktiga språk vars existens många är övertygade om”. Men det är ju inte till särskilt stor hjälp. För enkelhetens skull utgår jag därför från att det allmänt är standardspråket som anses vara det rätta, oavsett i vilken utsträckning enskilda språkpoliser känner till det.
En grundläggande egenskap hos ett standardspråk är att det historiskt sett är sekundärt. Många människor tror dock tvärtom, att dialekter (och diverse andra konstigheter) är en sorts avarter som uppkommit genom att man avvikit från standardspråkets normer. Men det finns två förhållanden som tydligt visar att det inte är på det sättet: 1) det finns språk i världen som inte har och aldrig har haft något standardspråk; 2) de språk som har ett standardspråk har en historia som sträcker sig längre tillbaka i tiden än standardspråkets. Och med språk menar jag i det här sammanhanget naturliga språk som utvecklats ur äldre språkstadier genom att människor kontinuerligt har använt dem till skillnad från konstgjorda språk såsom esperanto och klingonska.
Men vad är då ett standardspråk? Vår utgångspunkt var att ta reda på vilken sorts språk som anses vara det mest korrekta och vi kom fram till att det är standardspråket. Nästa steg borde då bli att definiera standardspråket och ta reda på vad det är som gör det till den mest korrekta varianten. Men nu hamnar vi i en lite märklig situation.
Om vi tänker oss att vi i stället var ute efter att ta reda på vilken maträtt som är nyttigast, då vill vi rimligen också få reda på varför den är nyttigast. Självklart vill vi också ha ett svar som tydligt identifierar de relevanta egenskaperna hos maträtten, någonting i stil med: ”Därför att den innehåller si och så mycket av de och de ämnena. Och de i sin tur har de och de effekterna på de och de organen i kroppen.” Det svar vi minst av allt vill ha är: ”Därför att den anses nyttigast.” För det är ju ingenting annat än en återvändsgränd: den är nyttigast därför att den anses nyttigast. Och varför det då? Jo, därför att den anses nyttigast. Och så vidare. Det är inget som säger att maträtten verkligen är nyttig.
För att komma fram till en definition av standardspråk kan vi ta första bandet av Svenska Akademiens grammatik (SAG) till hjälp. Där finns det ett sakregister med termförklaringar, och under standardspråk står det så här: ”språkvariant som kan användas av alla språkbrukare utan att förknippas med någon särskild del av språkområdet och som i allmänhet uppfattas som den mest korrekta varianten.”
Just det, att uppfattas som den mest korrekta varianten är en del av definitionen av ett standardspråk. Korrektheten är alltså inte en egenskap hos själva standardspråket utan något som sitter i uppfattningen om det, precis som nyttigheten hos maträtten ovan. Vi har med andra ord hamnat i just den sortens återvändsgränd vi ville undvika.
Man skulle kunna tänka sig en utväg genom att också fråga vem det är som anser eller uppfattar. Är det en grupp kostexperter som menar att maträtten är nyttigast är det möjligen lättare att acceptera det; man hoppas i alla fall att deras åsikt är underbyggd på något sätt. Men när det gäller standardspråket handlar det om hur det uppfattas i allmänhet, inte av en handfull språkexperter eller språklagstiftare.
Men vi har ännu kvar den första delen av definitionen. Den säger visserligen inte heller att standardspråket är mer korrekt än andra varianter, men vi får i alla fall veta vad som utmärker det, nämligen att det är ett neutralt språk som inte ”förknippas med någon särskild del av språkområdet”.
Vi kan också titta i Nationalencyklopedin. Beskrivningen under uppslagsordet standardspråk är ganska lång, så vi nöjer oss med den inledande definitionen (men läs gärna resten på egen hand): ”riksspråk, den form av ett språk som i motsats till dialekter och andra varianter är allmänt accepterad och stilistiskt neutral.” I princip samma innehåll, alltså, men med lite andra ord.
Också benämningarna standardspråk och riksspråk säger oss en del: det är ett standardiserat språk som ska vara gångbart i hela riket.
Varifrån kommer då standardspråket? Att det inte är primärt i förhållande till dialekterna har vi redan konstaterat. Kan det möjligen vara tvärtom? Ja, faktiskt, i stor utsträckning bygger standardspråket ursprungligen på helt vanliga dialekter. Här finns det dock ingen anledning att gå in på några detaljer om just det; den som är intresserad av standardsvenskans historia kan med fördel ta en titt i Ulf Telemans Ära, rikedom och reda (2002) och Tradis och funkis (2003), där man också får rikligt med hänvisningar till annan intressant litteratur.
Vi hoppar i stället fram till förhållandevis modern tid, och som exempel kan vi ta ordet strypa. I de äldsta upplagorna av SAOL anges bara preteritumformen strypte, men från och med den nionde upplagan (1950) anges även alternativet ströp. Och i den tolfte upplagan (1998) hände något nytt igen: då bytte strypte och ströp plats, vilket innebär att ströp blev det som rekommenderades i första hand. Och detta kommenteras så här i inledningen till den tolfte upplagan: ”Dagens språkbruk visar upp en helt annan bild där ströp är normalformen, något som också meddelas i den nya upplagan.”
Här har alltså SAOL-redaktionen bland tillgängliga varianter i det faktiska språkbruket valt ut den vanligaste varianten och rekommenderat att man i första hand använder den.
Ibland finns det dock en starkare normeringssträvan, så det är inte alltid den vanligaste varianten som rekommenderas. Men i slutändan är det likväl språkbrukarna som avgör: vill inte folk skriva visky så är det lönlöst att fortsätta att rekommendera den formen. I åttonde upplagan av SAOL var visky det enda formen, men i nästa upplaga togs även whisky med, dock med hänvisningen ”se visky”. I tionde upplagan blev de likvärdiga (”visky el. whisky”), i elfte hänvisades från visky till whisky och i tolfte försvann slutligen visky.
Återspeglar dessa förändringar i SAOL det faktiska språkbruket, att visky först var dominerande och sedan gradvis ersattes av whisky? Troligen inte. Och för övrigt dricker jag själv helst whiskey.
Ska man gruppera språkpoliserna efter graden av beväpning hamnar nog de flesta i gruppen obeväpnade. Av de övriga har majoriteten endast lätt beväpning i form av en batong, på vars försättsblad det står SAOL.
Men SAOL är naturligtvis inte det enda stället där standardspråket kodifieras. Det finns också skrivregler, ordböcker, grammatikböcker och språkriktighetsböcker (för att inte nämna språkspalter, rådgivning o.s.v.). Språkriktighetsböcker är lite speciella i och med att de normalt endast tar upp ett urval särskilt problematiska fall och uttryckligen rekommenderar respektive avråder från olika varianter. När det gäller ordböcker och grammatikböcker finns samma förhållningsskala som i SAOL: de kan i olika hög grad beskriva språket som det är eller som författarna/redaktörerna vill att det ska vara (jfr ströp respektive visky). Gränsen mellan beskrivning och rekommendation är inte alltid klar, och rekommendationerna är vanligen indirekta – man förtiger helt enkelt de varianter man inte vill rekommendera.
Så kodifieras och omkodifieras standardspråket i en ständig växelverkan mellan språkbrukare och språkvårdare/språkbeskrivare. Och språkbrukarna i fråga är i första hand de som producerar (vissa typer av) offentlig text. Därmed är det också givet att standardspråket måste skilja sig från andra typer av språk. Med ett offentligt språk behöver man kunna uttrycka åtskilligt som inte är intressant eller relevant i vardagslivet, t.ex. inom politik, ekonomi och vetenskap. Omvänt finns det också sådant som är viktigt på en lokal eller privat nivå, men inte på en offentlig.
En annan väsentlig skillnad är att man i stor utsträckning använder det offentliga språket för att tala till andra människor, medan man vanligen använder andra språktyper för att tala med varandra.
Standardspråk och andra typer av språk har kort sagt olika funktioner och måste därför se lite olika ut.
Därmed kommer vi tillbaka till frågan: är det standardspråkliga regelsystemet mer rätt än andra? Om man vill kan man naturligtvis säga att det är mer rätt i en statlig utredning eller dylikt, men det är inte det det handlar om här. Frågan är om det i standardspråket finns någon inneboende kvalitet som gör att det alltid kan betraktas som mer rätt, oavsett sammanhang. För det är ju den synpunkten språkpoliserna normalt ger uttryck för.
Det får vi återkomma till senare, för först behöver vi ta oss an dialekter och lite annat. Tills vidare kan vi nöja oss med ett par liknelser från trafikens område. (Här handlar det dock inte om att jämställa regler av olika slag, såsom var fallet med frågan om vilken sida av vägen man ska köra på, utan om att belysa kontrasten mellan det enskilda och det allmänna, det privata och det offentliga.)
Om vi tänker oss Sveriges vägnät kan vi likna de större vägarna – motorvägar och motortrafikleder – vid standardspråket. I likhet med det är ju deras syfte att kommunikationen inom landet i stort ska fungera. Vägunderhåll kan då liknas vid språkvård. Men så har vi de många småvägarna, de lokala och privata. Är de mindre rätt än de stora vägarna? Är man okunnig och gör sig skyldig till vägfel om man använder dem?
Vi kan också jämföra med trafikljus. I likhet med standardspråket är trafikljus ett offentligt och standardiserat kommunikationssystem. Om vi nu tänker oss att någon ska dirigera ett flyttlass som ska backa in på en privat gård, hur ska personen i fråga gå till väga? Ska han skaffa en uppsättning röda, gröna och gula lampor att lysa med, eller räcker det bra med handviftningar, vars innebörder den dirigerande och den som kör bilen är överens om? Är handviftningarna fel? Och bryter man mot trafikljussystemet genom att använda dem?