Språkriktighetsfrågor är något som engagerar många människor. Ibland tar sig engagemanget uttryck i form av irritation eller indignation över att någon gjort sig skyldig till ett språkfel. Det kan röra sig om t.ex. uttal, stavning, ordval, böjning, ordföljd, bruket av skiljetecken – indelningen i rätt och fel omfattar i princip alla språkets områden. Och om det någon gång uppstår en diskussion gäller den vanligtvis just om ordet, uttalet eller vad det nu kan vara frågan om är rätt eller fel – inte om det över huvud taget är meningsfullt (eller rätt) att tala om rätt och fel.
Också de som blir rättade har i regel samma grundinställning. Vissa blir kanske irriterade och tycker att språkpolisen som rättat dem är en besserwisser, andra är tacksamma för att någon påpekar deras brister så att de kan bättra sig. Men i båda fallen accepterar de utan vidare indelningen i rätt och fel.
Inte sällan glider den indelningen över i en annan, nämligen den mellan vad som finns och vad som inte finns i språket. Man hör inte bara folk säga att vissa saker är fel, t.ex. våran bil i stället för vår bil, utan också att de inte finns, t.ex. ”ordet våran finns inte”. Vissa saker är alltså inte bara oriktiga; de finns helt enkelt inte.
Vad betyder nu detta? Samtidigt som man tar avstånd från ett oönskat språkdrag förnekar man dess existens. Men då borde det ju inte vara något problem, för det finns väl ingen anledning att uppröra sig över något som inte finns? Eller handlar det kanske om olika typer eller grader av existens? Ibland säger ju folk att något inte finns på riktigt som ett slags förtydligande: ”Det heter egentligen inte så; det ordet finns inte på riktigt.”
Ett mera praktiskt förhållningssätt är att nöja sig med två grader av existens: antingen finns något eller så finns det inte. Låt oss därför betrakta följande korta lista över sex riktiga eller oriktiga ord: klarinett, suddigum, styllvading, fördomsfull, omständig, eplotisk. Om jag skulle dela in dem i två grupper med utgångspunkt från om de finns eller inte skulle resultatet bli så här:
| Finns | Finns inte | |
|
klarinett suddigum fördomsfull omständig |
styllvading eplotisk |
Det som förenar orden i den första spalten är att de är en naturlig del i många svenskars språk och de flesta svenskar förstår vad de betyder, också de som själva inte använder dem.
Orden i den andra spalten – om man nu ska kalla dem ord – har däremot aldrig använts och de har heller inga särskilda betydelser kopplade till sig.
Alltså: Så gott som alla svenskar vet att ett suddigum är ’en (relativt liten) bit gummi som man använder för att radera sådant som skrivits eller ritats med blyertspenna’, medan ingen vet vad en styllvading är. I den bemärkelsen finns/existerar ordet suddigum men inte styllvading.
Nu kanske någon invänder: ”Men styllvading finns väl visst, det står ju på flera ställen i den här texten.” Ja, det är sant, genom att jag grupperat bokstäverna på det viset finns bokstavskombinationen styllvading. Om man så vill finns även motsvarande kombination av språkljud, eftersom de flesta svenskar skulle utläsa styllvading på ungefär samma sätt (med vissa regionala skillnader). Likväl är styllvading inte en del av svenska språket. Det hjälper inte heller att det utan problem kan inlemmas i det svenska språksystemet (en styllvading, flera styllvadingar), för det betyder ingenting. Ingen svensk kopplar ihop det med någon särskild betydelse och ingen svensk skulle förstå det. (I går såg jag två styllvadingar. Det var det mest eplotiska jag varit med om på länge.)
Men om jag till exempel skulle upptäcka en hittills okänd fågelart och få äran att namnge den på svenska skulle jag kanske välja att kalla den styllvading, och då skulle ordet bli en del av det svenska språket. Dess existens skulle visserligen vara ganska begränsad till en början, eftersom endast ett fåtal skulle känna till det, men just det uttrycket – den sekvensen av bokstäver respektive språkljud – skulle ha kopplats till ett innehåll, nämligen (en föreställning om) den nyupptäckta fågelarten.
Alternativt skulle jag kunna omvandla styllvading till ett meningsfullt ord genom att helt enkelt definiera det, t.ex. på följande sätt: med styllvading menar jag ’ett musikstycke i livligt tempo för elva träblåsare’. Men nu väljer jag att inte göra det, så än så länge finns inte styllvading som ett ord i svenska språket.
Men som vi såg inledningsvis är det uppenbarligen inte så enkelt. Att döma av många människors uttalanden i språkriktighetsfrågor måste man också räkna med följande indelning:
| Finns | Finns inte | |
|
klarinett fördomsfull |
suddigum styllvading omständig eplotisk |
Skillnaden gentemot min indelning är alltså att suddigum och omständig förs samman med styllvading och eplotisk.
Då kan man fråga sig vad en sådan indelning grundar sig på. Att det skulle handla om olika grader av existens verkar trots allt inte särskilt troligt. Snarare kan man tänka sig att det är något som ska underförstås, vilket för övrigt också gäller min indelning. Där handlade det om vad som finns respektive inte finns i svenskan.
Problemet är nu bara att de som förespråkar den här andra indelningen skulle kunna säga precis likadant, för enligt många språkpoliser är inte suddigum och omständig svenska. Deras definition av svenska är med andra ord snävare än min och tycks bara omfatta det som de anser vara rätt. Uttalanden som ”ordet suddigum finns inte” och ”ordet suddigum är inte svenska” skulle i så fall betyda samma sak som ”ordet suddigum finns inte i den riktiga svenskan/är inte riktig svenska”.
Något som ytterligare komplicerar saken är att det ibland inte är i själva språket som språkpoliserna i första hand menar att något inte finns, utan snarare i en beskrivning av språket eller en förteckning över delar av det, till exempel en ordlista. Men gränserna är många gånger ganska oklara. Om man säger emot någon som hävdar att ordet omständig inte finns kan personen i fråga mycket väl springa iväg och hämta ett exemplar av SAOL (Svenska Akademiens ordlista) och triumferande peka på platsen där omständig skulle ha stått om det hade funnits med där. I ett sådant fall tycks alltså finnas betyda ’finnas i SAOL’, men av allt att döma används även SAOL som en synonym till riktig svenska. Frånvaron av ordet omständig i SAOL skulle alltså vara en indikation på ordets frånvaro i det riktiga språket.
En del människor vet att språket inte är oföränderligt, vilket bland annat märks genom att det då och då kommer nya upplagor av SAOL. Frågan är då vad som är hönan och ägget i relationen mellan SAOL och det svenska språket. För många är svaret självklart: SAOL är resultatet av en sorts lagstiftning, och i SAOL kan man se vilka ord som är tillåtna; det finns människor som bestämmer hur språket ska se ut, och de tillkännager sina regler bland annat i form av SAOL.
Mot bakgrunden av den uppfattningen blir det begripligt varför en person som tyckte att man skulle skriva full till brädden frågade ”Har de ändrat?” när hon stötte på varianten full till bredden. Den hjälper oss också att förstå varför gränsen mellan SAOL och själva språket ibland framstår som en smula otydlig. För vissa av oss kan det tyckas självklart att skilja mellan en ordlista och ett språk, precis som vi inte gärna skulle förväxla en telefonkatalog med abonnenterna som finns förtecknade i den, men för andra är det uppenbarligen inte så. För dem är SAOL så gott som identisk med det svenska språket, eller i alla fall dess ordförråd. Den är inte bara en lista över en massa ord, utan en fullständig förteckning över samtliga tillåtna ord, vilket omvänt innebär att alla ord som inte står med i SAOL är förbjudna – och obefintliga.
När en språkpolis sålunda har försäkrat sig om ett ords existens med hjälp av SAOL kan den gå vidare till en ordbok för att ta reda på vad det betyder, t.ex. Svensk ordbok eller Nationalencyklopedins ordbok; i sällsynta fall kan man också hitta en betydelseangivelse i SAOL. Och för ett ords betydelse gäller i princip samma sak som för själva ordet: om den står med i en ordbok anses den finnas, annars inte.
Som exempel kan vi ta ordet krokodiltårar. Många använder det i betydelsen ’stora tårar’, men enligt ordböckerna betyder det ’falska tårar’. Språkpoliserna säger följaktligen: ”Ordet krokodiltårar betyder ’falska tårar’, ingenting annat.”
Det mest olyckliga är nu inte just att många delar in det som finns i två delar (klarinett respektive suddigum) utan att de låter bli att dra en gräns mellan den ena av dessa delar (suddigum) och det som inte finns (styllvading). En indelning av följande slag ger inte bara en bättre och mer nyanserad bild av verkligheten utan också ett betydligt mer fruktbart underlag för diskussioner:
| Finns och anses rätt | Finns och anses fel | Finns inte |
|
klarinett fördomsfull krokodiltårar = ’falska tårar’ |
suddigum omständig krokodiltårar = ’stora tårar’ |
styllvading eplotisk krokodiltårar = ’glädjetårar’ |
Sammanblandningen av spalterna två och tre tar sig ofta uttryck i uttalanden som det här: ”Om man ändå inte ska följa reglerna kan man lika gärna säga och skriva precis vad man känner för.” Det finns till exempel många som tycker att det enbart ska heta Var bor du? och inte Vart bor du? eller Vars bor du? Säger man till en sådan människa att man inte nödvändigtvis tycker att Vart bor du? är fel, händer det lätt att man får frågan om Vack bor du? eller något ännu mera obegripligt också är okej. Vi kan lätt sortera in de olika varianterna i grupperna ovan:
| Finns och anses rätt | Finns och anses fel | Finns inte |
| Var bor du |
Vart bor du? Vars bor du? |
Vack bor du? |
Varför skulle man nu över huvud taget bry sig om att ta ställning till något som inte finns? Det vore ungefär som att diskutera i vilken mån enhörningar är acceptabla som husdjur när man bor i lägenhet. Det kan i och för sig säkert vara intressant, men det säger dessvärre ingenting om de husdjur som faktiskt existerar.
Något som gör det lite svårare att dra en gräns mellan vad som finns och inte finns är att det hela tiden bildas nya ord som inte behöver förklaras eller definieras på samma sätt som styllvading. Majoriteten av nybildningar innehåller kända element och ansluter sig till kända ordbildningsmönster och är därför mer eller mindre självförklarande. Vissa av dem används kanske bara en gång medan andra blir mer långlivade. Ett exempel på ett relativt nytt ord som fått en viss spridning är språkpolis. Av det kan vi vidare bilda t.ex. språkpolismentalitet och språkpolisiär (finns de orden?). Det är av det här skälet som det inte går att svara på hur många ord det finns i ett språk, för det finns ingen som kan ha överblick över alla nya ord som ständigt bildas.
Ett annat problem är lånorden. När övergår de från att vara främmande ord (citatord) till att bli en del av svenskan? En del människor tycker inte om lånord och föreslår därför att man ska undvika ordet mejl och i stället använda e-brev. Ja, det kan man tycka eftersom brev är ett så gammalt lånord att det inte längre upplevs som ett sådant. Och hur är det med approach? Blev det svenska så fort det togs med i den 13:e upplagan av SAOL?
I det här sammanhanget kan vi dock bortse från problematiska gränsfall av det här slaget. En sak är i alla fall säker: Hur illa man än tycker om vissa saker i språket, försvinner de inte bara därför att man förnekar deras existens och försöker förpassa dem till en plats utanför språket. Ska man dela in språket i rätt och fel bör man först ha klart för sig vad det är man ska dela in. Det är dessutom inte särskilt svårt, nybildningar och lånord till trots. I stor utsträckning handlar det bara om att öppna öronen och lyssna. Finns ordet omständig? Kan vart uttrycka befintlighet? Ja, uppenbarligen. Vad är det för mening att säga att det inte kan det när formuleringar som Vart bor du? så tydligt bevisar motsatsen?
Eller kan bebisar amma eller är det bara (m)ammor som kan det? Återigen: titta på språket. Många säger att deras barn ammar – alltså förekommer ordet amma även i betydelsen ’suga i sig modersmjölk’.
Det är först när man gjort klart för sig vad som finns i språket som det blir meningsfullt att diskutera språkriktighetsfrågor. Fast man kan naturligtvis ändå känna till vad som anses rätt och fullkomligt strunta i om resten är en del av språket eller inte, ungefär på följande sätt:
Anta att någon får i uppgift att sortera svampar i två olika högar, giftiga i den ena och ätliga (ogiftiga) i den andra. När indelningen är klar inspekterar vi resultatet och konstaterar först att den ena högen bara innehåller ätliga svampar. ”Aha, en riktig svampexpert!” kanske vi tänker då. Men så tittar vi i den andra högen och får se att det inte bara ligger giftiga svampar i den utan även igelkottar, legobitar och trumpetmunstycken.
Ja, vår svampexpert lyckades visserligen särskilja de ätliga svamparna, men det är ändå rätt tydligt att han eller hon missat något väsentligt.
Men hur är det nu med SAOL? Är det en fullständig förteckning över samtliga tillåtna eller i någon mening befintliga ord? Det kan kanske räcka med att citera några rader ur inledningen till den senaste upplagan (den 13:e), för SAOL borde väl ändå alla språkpoliser lita på?
Där står det att ”människor skriver till redaktionen eller till Svenska Akademien med begäran att vissa ord skall strykas såsom anstötliga på det ena eller andra viset. Det sker i den outtalade föreställningen att en sådan åtgärd på något sätt skulle utplåna dessa ord ur språket.
Sådan makt har inte denna ordlista och är den inte avsedd att ha. […] Föreställningen att ett ord som inte står i SAOL inte tillhör svenska språket är inte ovanlig men förstås alldeles felaktig. Det måste tydligt sägas att denna lista är ett urval, att den utan svårighet skulle ha kunnat göras åtskilligt större, intill det ohanterliga.”